Yolanda Ngarambe: ”Löpning är min passion, min dröm och ger mig mening”

För 20 år sedan spirade fröet till vad som idag har blommat ut till en friidrottare i den yttersta världseliten. Då kämpade en ung flicka, cirka sju år gammal, om att vinna sommarens torsdagstävling när hon var på besök hos mormor i Finland. Hon vågade följa sin dröm, trodde och höll fast vid den, och är nu klar för debut i VM på 1 500 m. Löparlivet träffar turebergslöparen Yolanda Ngarambe.

Text: Jessica Österberg, Löparlivet

Foto: Deca Text&Bild

Yolanda Ngarambe framstår som glad och sprallig, lite lätt lekfull och med varm humor. På samma gång, ju längre vårt samtal pågår, framträder en ytterst fokuserad, seriös och extremt disciplinerad idrottskvinna fram, en idrottare som vet vad hon vill, följer sin dröm och sin övertygelse. Hon följer den dröm som föddes redan under högstadiet och som hon har burit med sig sedan dess.


INFO Yolanda Ngarambe
Född: 1991
Bor: Atlanta, Märsta
Klubb: Turebergs FK
Tränare: Andrew och Amy Begley
Distans: medel/lång
Personliga rekord (inne): 800 m 2:04.08 (-19), 1 500 m 4:10.13 (-19), 1 engelsk mil 4:28.30 (-19), 3 000 m 8:53.97
Personliga rekord (ute): 800 m 2:02.18 (-19), 1 500 m 4:05.18 (-19), 1 engelsk mil 4:39.49 (-19), 3 000 m 9:07.67 (-19), 5 000 m 15:38.79 (-19)
Yolanda Ngrambe, Turebergs FK, springer 4×800 meter Lag-SM i maj.
Foto: Deca Text&Bild

Jag har alltid haft stora mål direkt, även om de låter halt galna. Det var kul att springa och jag slog dem som hade tränat länge. Jag ville bli bäst och så har jag alltid fortsatt att tänka.

Yolanda Ngarambe
Stora drömmar och mål

Intresset för löpning väcktes tidigt. Yolanda, som har en finsk mamma, berättar att de besökte Yolandas mormor i Finland om somrarna. Där hade de en löpartävling som sprangs varje torsdag under sommaren. Hon var inte mer än sex eller sju år gammal och hon tror att det var där fröet att springa spirade.

– Jag har alltid varit idrottslig av mig och spelade fotboll och tennis i Märsta där jag är uppväxt. Jag har alltid gillat att springa och har haft lätt för det, berättar Yolanda som ändå inte började fokusera på löpning innan hon fick en inbjudan till Löpargymnasiets sommarläger under sista året på högstadiet tack vare bra prestation på Stockholm Minimarathon:

– Det var ett roligt läger och att få träffa andra löpare. Jag fick hjälp hur jag skulle bli löpare och det var så jag hittade till Turebergs FK. Så man kan säga att jag började träna löpning vintern innan gymnasiet och jag fick en plats på Löpargymnasiet. Jag hade valt en annan linje på Rudbeck men trodde jag hade tur som fick en plats men fick i efterhand veta att de hade platser över, säger Yolanda och skrattar lite.

Att de verkligen blev en satsning på friidrott och löpning var inte helt självklar i Yolandas fall, men när hon hade hittat något hon kände att hon var bra på och ville satsa på växte drömmarna fram. Både mål och drömmar var skyhögt satta.

– Jag har alltid haft stora mål direkt, även om de låter halt galna. Det var kul att springa och jag slog dem som hade tränat länge. Jag ville bli bäst och så har jag alltid fortsatt att tänka, berättar Yolanda som också avslöjar att drömmen om VM föddes redan då och inom tre år var målet att springa under två minuter på 800 m.

Foto: Deca Text&Bild

Idag vet jag att det inte är så men då kände jag att jag måste till USA för att bli en av de bästa. När jag kollade på alla stora tävlingar, Diamond Leauge, VM och OS, såg jag alltid amerikaner som vann och man såg deras stora logga på bröstet. Om man ska bli bäst måste man till USA, det var min egen idé och då trodde jag stenhårt på den.

Yolanda Ngarambe
Om man ska bli bäst måste man till USA”

Löpningen och drömmen om att prestera har fört Yolanda till nya platser snarare än andra skäl. För att bli bra hade hon en tanke om att det är i USA man måste vara för att bli bra.

– Idag vet jag att det inte är så men då kände jag att jag måste till USA för att bli en av de bästa. När jag kollade på alla stora tävlingar, Diamond Leauge, VM och OS, såg jag alltid amerikaner som vann och man såg deras stora logga på bröstet. Om man ska bli bäst måste man till USA, det var min egen idé och då trodde jag stenhårt på den.

– Jag fick stipendium på University of Vermount. Jag tog första bästa och visste inte att det fanns olika nivåer på skolor, men det blev ändå bra för mig. Jag lärde mig hur roligt man kan ha i löpningen med ett bra lag. Jag tränade bra och presterade bra och det viktigaste var nog att jag lärde mig att man kan ha kul fast att man är seriös, berättar Yolanda som gick ut med en kandidatexamen i psykologi efter tre år.

Det var dock tuffa år med kombinerade studier och träning. Träningen var ofta förlagd tidigt på morgonen, kl 7.00, följt av heldagsstudier med mycket läxor och prov. Jämfört med tiden på Löpargymnasiet beskriver Yolanda att träningsmängden stegrades på collage. Under Löpargymnasiet var träningen intensiv men mängden låg på cirka 20 till 25 km per vecka. På collage ökades mängden från 40 km i början till 60 km sista året men en skillnad var att passen inte var lika hårda.

– Min allra största rädsla var att bli skadad. Jag trodde att vila skulle hjälpa mig att vara skadefri, jag trodde stenhårt på det, och vilade alltid två dagar i veckan, berättar Yolanda.


Kravet var att vi skulle bete oss som proffs. Vila ordentligt, och det var inte alltid kul att behöva gå och sova på dagarna, äta bra och träna hårt. Jag kände ”wow, nu ger jag allt för att se hur bra jag kan bli”. Det var det liv jag behövde för att utvecklas. Vi var ett gäng tjejer som bodde där och det kom och gick några under åren. Det blev en livsstil även om det inte alltid var lätt att ha tränarna så nära inpå

Yolanda Ngarambe
Löparkollektiv i Atlanta

Efter examen 2014 flyttade Yolanda hem några månader och tränade i Sverige utan att riktigt hitta sin plats.

– Jag var van vid USA och vi var många på träningarna. I Sverige var det ensamt. Det är också en annan acceptans i USA kring att vara löpare på heltid än i Sverige. I Sverige var det ingen som riktigt förstod att jag var seriös på riktigt och att jag kunde vara heltidslöpare fast att jag inte var i världseliten. Men jag var motiverad och trodde på mig själv. I USA var det lättare att få stöd i karriären så jag åkte tillbaka till USA för att nå min potential. Löpning är min passion, min dröm och ger mig mening, förklarar Yolanda.

2015 flyttade hon tillbaka till Atlanta i USA där hon fortfarande är bosatt. I början tjänade hon inga pengar på löpningen men blev inbjuden i den då nystartade löparklubben Atlanta Track Club som idag är en stor löparklubb som arrangerar 30-talet event varje år och drivs av tränaren Amy Begley.

Under tre års tid bodde Yolanda i ett mindre kollektiv hos tränarna, Amy och Andrew Begley. Hon berättar att i utbyte mot träning, husrum och mat hjälpte de till med hushållet och familjens djur.

– Kravet var att vi skulle bete oss som proffs. Vila ordentligt, och det var inte alltid kul att behöva gå och sova på dagarna, äta bra och träna hårt. Jag kände ”wow, nu ger jag allt för att se hur bra jag kan bli”. Det var det liv jag behövde för att utvecklas. Vi var ett gäng tjejer som bodde där och det kom och gick några under åren. Det blev en livsstil även om det inte alltid var lätt att ha tränarna så nära inpå, säger Yolanda.

2018, när Yolanda började tjäna lite egna pengar på löpningen, flyttade hon ut och bor numera med andra klubbkamrater i Atlanta. Idag har den välkända klubben vuxit och har en rad erkända löpare.

– Jag kunde inte jobba på mitt visum och vi såg oss lite som proffs, typ som fotbollsproffs. Alla klarar inte att mentalt köra löpning på heltid och har svårt att koppla bort det, men för mig har det funkat. Det blir en livsstil.

Första SM-guldet utomhus på 1 500 m under SM i Karlstad 2019. Foto: Deca Text&Bild
Hård träning på riktigt

Yolanda beskriver en polariserad träningsmodell där den hårda träningen är riktigt hård och den lätta träningen verkligen är lätt. Tröskelträningen finns i princip inte. Fördelningen är två hårda pass och ett långpass med riktigt lätta pass däremellan. Målet är att ligga på en mängd runt 100 km under uppbyggnad, även om Yolanda berättar att den oftare hamnar runt 80 till 90 km, och under säsong cirka 80 km. Yolanda beskriver hur ett hårt pass kan se ut:

– Ett hårt pass skulle kunna vara ett maxlopp på 400 m i spikskor, följt av 6×800 m i lätta skor vilket innebär en tid under 2:30 för mig, och därefter avsluta med ett maxlopp på 400 m i spikskor. Det är kort vila och hög fart. Vi tränar också alltid efter tävling, utom efter sista tävlingen för året. Efter SM där jag sprang 1 500 m tränade jag efteråt och sprang 10 min hårt, tempot var ungefär 3:20 och 4×200 m. Ett annat ganska vanligt exempel på träning efter tävling är 3×1 600 m, berättar Yolanda som förklarar att tanken bakom detta är att tävlingsdagar inte ska slösas bort. En tävling på 800 m är till exempel ”bara” en intervall och blir det flera tävlingar tätt inpå varandra hjälper detta upplägg till att veckorna inte blir för ”lätta” och hjälper till att bibehålla mängden.

– Jag gillar att träna efter tävling. Det får mig också att inse hur mycket man kan ge i ett lopp men ändå träna efteråt.


Jag ville bara springa och försöka vara nära pers. Så brukar jag inte tänka. Det är inte jag. Mitt mindset är att jag ska bli bättre varje år och persa i något. 2018 njöt jag av att springa igen och ville inte stressa eller bli besviken. Under säsongen kom ändå målen och jag ville kvala till EM med klarade precis inte kvalgränsen och blev besviken. Jag kände att det fanns mer men jag fick inte ut det.

Yolanda Ngarambe
Arbetslös” löpare

2017 hände det som var Yolandas största farhåga. Hon blev skadad i det skede hon var på väg mot sitt genombrott. Formen var bra och hon var taggad. 1 500 m hade hon precis sprungit på 4:13. Det var ett knä som började strula och det blev värre utan att det gick att finna någon orsak. Yolanda tror själv att det var löparknä, men att inte veta tärde och skadan höll i sig upp emot åtta månader.

– Jag sprang inomhussäsongen och tog SM-silver på 3 000 m men kunde knappt gå efter loppet. Som heltidslöpare var det jobbigt att bli skadad och när jag kände att jag inte riktigt ”var någon” var det tufft att vara löpare på heltid. Det var som att det aldrig tog slut och ingen visste vad det var. Jag tränade lite alternativt men kände inte att jag fick ut energin. Jag minns att jag tyckte att allt kändes tråkigt. Det var bara att gå och vänta och det var väldigt frustrerande. Jag kunde inte springa, inte göra det jag kände att jag skulle göra. Det var nog ungefär som att vara arbetslös. Mitt yrke är löpare och det är min identitet, det var som att vara arbetslös utan mål, förklarar Yolanda.

Hösten 2017 lättade ändå skadan i knät och Yolanda kunde börja springa igen. 2018 var hennes comeback och för första gången i livet beskriver Yolanda att hon inte hade satt några höga mål.

– Jag ville bara springa och försöka vara nära pers. Så brukar jag inte tänka. Det är inte jag. Mitt mindset är att jag ska bli bättre varje år och persa i något. 2018 njöt jag av att springa igen och ville inte stressa eller bli besviken. Under säsongen kom ändå målen och jag ville kvala till EM med klarade precis inte kvalgränsen och blev besviken. Jag kände att det fanns mer men jag fick inte ut det, berättar Yolanda som både tog SM-silver på 800 m och sprang 800 och 1 500 m i Finnkampen.

Dubbelseger på 800 och 1 500 m i Finnkampen för Yolanda. Dessutom endast elva hundradelar från den 46 år gamla finnkampsrekordet som innehas av Inger Knutsson. På bilden: Sara Christiansson, Yolanda Ngarambe och Hanna Hermansson. Foto: Deca Text&Bild

Den här säsongen visar att drömmar kan slå in. Jag har inte trott på det hela vägen tidigare. Att kvala till inne-EM var en höjdpunkt och att få tävla där med den erfarenhet som det ger. Jag presterade inte jättebra men jag gjorde mitt bästa för stunden. Lag-EM var speciellt. Det var ett taktiskt lopp och tidigare har jag inte gillat taktik men har blivit bra på det och kan uppskatta det nu. Att vinna SM och Finnkampen var speciellt. Det har hänt så många gånger tidigare att jag har blivit passerad på SM så det var kul att äntligen inte få bli omsprungen på upploppet.

Yolanda Ngarambe
2019 – året då känsla och resultat flyter samman

Yolanda beskriver att hon inte gjort något speciellt inför 2019. Samtidigt bar hon med sig vetskapen att det fanns mer i kroppen än resultaten från 2018 hade visat.

– Jag har blivit mentalt starkare. Det har jag nog lagt till i år och varje år blir jag fysiskt starkare. Jag har tränat hårt länge men nu har jag liksom bestämt mig för att jag är bra. Förut var jag lite ”tvekig” och kanske inte vågade satsa hela vägen. Det är nog den stora skillnaden i år, att jag vågar tro på mig själv och vågar tro att jag kan springa så snabbt. Det har klickat mentalt och det var nog den sista biten som skulle falla på plats, berättar Yolanda med övertygelse i rösten.

2019 har varit ett år fullt av möjligheter och Yolanda har inte varit sen att hoppa på tåget. Efter att ha inlett året med svenskt rekord inomhus på en engelsk mil, tiden 4:28.30 var 2,5 sekund snabbare är Sarah Lahtis tidigare rekord, och passerad EM-kvalgränsen till inne-EM i Glasgow på samma gång. Därtill sprang hon 800 m på det nya personliga rekordet 2:04.08. Höjdpunkten, vad var egentligen höjdpunkten hittills den här säsongen?

– Den här säsongen visar att drömmar kan slå in. Jag har inte trott på det hela vägen tidigare. Att kvala till inne-EM var en höjdpunkt och att få tävla där med den erfarenhet som det ger. Jag presterade inte jättebra men jag gjorde mitt bästa för stunden. Lag-EM var speciellt. Det var ett taktiskt lopp och tidigare har jag inte gillat taktik men har blivit bra på det och kan uppskatta det nu. Att vinna SM och Finnkampen var speciellt. Det har hänt så många gånger tidigare att jag har blivit passerad på SM så det var kul att äntligen inte få bli omsprungen på upploppet, säger en glad Yolanda.

Vinst på 3 000 m i Lag-EM i augusti gjorde att Yolanda är uttagen att springa The Match, där Europa möter USA. Foto: Deca Text&Bild
Europa mot USA i The Match
INFO The Match
Europa mot USA
Tidsprogram
Team Europa
Team USA
SVT Play

För Yolandas del är säsongen 2019 långt ifrån över. Tack vare fina resultat på fler distanser än 800 och 1 500 m har hon blivit uttagen att representera Europa i The Match. Vid Lag-EM i polska Bydgoszcz i augusti sprang Yolanda 3 000 m på 9:07.67 och blev uttagen till europalaget i matchen mot USA som går den 9 till 10 september i Minsk, Vitryssland. Fem svenskar tar plats i laget, utöver Yolanda finns även stavhopparna Angelica Bengtsson och Armand Duplantis, Fanny Roos i kula och Thobias Montler i längdhopp med i truppen. Yolandas lopp går måndagen den 9 september kl 19:18 svensk tid och sänds i SVT Play.

– Det blir jättekul att representera Europa. USA, som är det land jag har sett upp till, blir coolt att möta. Och vi har ett riktigt bra lag. Jag känner mig mer som europé och svensk än amerikansk, trots att jag bor där, säger Yolanda.

På frågan om det breda register av att prestera på olika distanser ser Yolanda som en styrka. Hennes lopp på 5 000 m i Palo Alto i maj gav den fantastiska tiden 15:38.79.

– 5 000 m-loppet var ett stort ögonblick för mig. Det är en kul utmaning att springa 5 000 m och kul att springa flera distanser, att visa att jag är en löpare som kan hantera flera distanser. Det ger trygghet och självförtroende, berättar Yolanda.


Mina tränare säger hela tiden att det här är bara början. Det är väldigt spännande och jag vet faktiskt inte var mina gränser är. Jag försöker leva nu och ge allt i stunden. Samtidigt vet jag att det träningsmässigt finns så mycket mer att göra och det känns kul.

Yolanda Ngarambe
VM: ”Det här är bara början”

Nästa stora mål och säsongens största ögonblick efter The Match är VM i Doha. Yolanda avslöjar att hon hade VM som ett mål för säsongen även om det var något hon framför allt delade med sina närmaste:

– Jag höll det målet mer för mig själv. I kval-loppet kände jag inte så mycket känslor men folk runtomkring skrek. Jag blev tvåa och vi var flera som kvalade i samma lopp, flera som kom efter mig. Jag vågade inte riktigt tro på det innan jag sett resultatet själv. Jag ville se vad jag sprungit på för tid. I den stunden var det en enorm lättnad. Jag visste att det fanns i mig, och jag var redo att göra det jag skulle. Det var ett tillfälle då drömmen mötte verkligheten. Det var ändå inte så mycket känslor utan mer kvitto att jag var på den nivån. I EM, Finnkampen och SM var det mer känslor, säger Yolanda.

Inför VM väntar en precamp med landslaget:

– Jag litar på mina tränare som lägger upp träningen åt mig. Jag brukar inte lägga mig i utan vet vad jag ska göra och har inte så många åsikter om det.

Än så länge vågar Yolanda inte uttala sig allt för mycket om förväntningarna men på rösten finns en antydan till att hon egentligen skulle vilja berätta mer, en självsäkerhet och trygghet i rösten:

– Förväntningar. Jag har nog inget svar på det. Jag vill vara i min bästa form och ser allt som förberedelser inför VM. Oavsett om det blir ett taktiskt lopp eller om det går snabbt vill jag kunna hantera det på bästa sätt. Jag är ganska lugn. Det ska bli väldigt kul och vill göra mitt bästa, ge allt och se hur långt det räcker, menar Yolanda.

Innan vi avslutar vårt samtal frågar Löparlivet Yolanda hur långt hon kan nå?

– Mina tränare säger hela tiden att det här är bara början. Det är väldigt spännande och jag vet faktiskt inte var mina gränser är. Jag försöker leva nu och ge allt i stunden. Samtidigt vet jag att det träningsmässigt finns så mycket mer att göra och det känns kul. De närmsta två åren kommer jag fortsätta bo i USA och träna. Så länge jag springer kommer jag bo i USA. Det är löpningen som tagit mig dit och så länge jag tränar på den här nivån kommer jag att vara där, säger Yolanda och tillägger avslutningsvis:

– Jag skulle vilja säga till alla som tränar att ha tålamod. Det sägs ofta men det är verkligen sant. Ha tålamod och tro på det du gör. Det finns ingen annan hemlighet bakom att utvecklas som löpare.

Löparlivet tackar för det spännande och fascinerande samtalet och önskar Yolanda stort lycka till i VM och i den framtida löparsatsningen!

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *