Redaktionsbloggen: Tre positiva aspekter formsvackor för med sig

Hemresan från träningslägret i Santa Pola, Spanien resulterade sannerligen i en nedåtgående spiral, sett ur såväl tränings- som tävlingsperpektiv. Jag har funderat på hur jag ska skriva om detta – som ett önskemål om positiv pepp, en klagosång över pollen och andnöd eller om skoiläggen som ska bekämpa fotproblem men istället bestämt sig för att skapa de grymmaste skavsår man kan tänka sig – men nej, det blir om tre positiva sakerna som faktiskt formsvackor för med sig, kanske kryddad med lite bitter ironi.

För det första lugnar ”bacillnerverna” ned sig till en näst intill obefintlig nivå. Plötsligt är det helt okej att åka kommunalt utan exceptionell ångest för snorande, hostande och nysande människor överallt. Kommunala transportmedel blir i vissa fall till och med förstahandsvalet. Dessutom rörde det mig knappt i ryggen att sitta på en biograf tillsammans med min fyraåring omgiven av snorande, hostande och nysande ungar och deras minst lika snorande, hostande och nysande föräldrar. Och för en bacillrädd mamma är det inte heller längre hela världen att råka dela vattenglas med övriga familjen.

För det andra förändras relationen till skador. Istället för att konstant känna efter om det råkar vara något som ömmar till, smärtar till eller om det där lilla snedsteget kommer leda till en långdragen skada som gör den kommande tävlingsstarten omöjlig och timtals ägnas åt att analysera saken för att sedan (oftast) konstatera att det var nog egentligen ingenting som ömmade eller gjorde ont annat än i mentala farhågor och föreställningar (aka tävlingsnerver). Istället blir synen tvärs emot: Äh, det där kändes igår också. Det är nog ingen fara. Och känns det inte mer idag än igår är det på rätt väg. Eller, oj gör det lite ont där också, nåja känns det inte mer än på andra stället som gör ont är det nog ingen fara. Det som inte löser sig självt till imorgon dröjer nog ytterligare någon dag bara… Helt enkelt en lite mer avslappnad attityd till potentiella skador.

För det tredje och sista uppskattar man varje taget löpsteg och är nöjd över varje loggad km istället för den konstanta km-jakten. Oavsett om varje km är plågsam kamp är det en km; även om pollen skapar obehaglig andnöd, variga skavsår och enorma blåsor av nya skoilägg gör att man släpar, stapplar, plågar sig framåt där varje smärtsamma steg som nuddar marken försvårar möjligheterna att ta sig hem för egen maskin, och skoiläggens envisa förmåga att skapa ömma, domnande fötter som gör att svänga i någon form av löpliknande rörelse gör bedrövligt ont. Varje km är ändå en vinst! En loggad km. Kanske borde jag omformulera inledningen i detta stycke till ”lättad över varje taget löpsteg”?

Hur som helst, tävlingar är inte riktigt aktuella för egen del. Jag kan inte ens påstå att träningen rullar på. Polleneländet har fördrivit mig in i klubblokalens dunkel och löpbandets monotona ljud, inomhushallarna räddar andra dagar och barfotalöpning börjar övervägas som ett aktuellt alternativ. Men det finns ju faktiskt tre positiva aspekter av formsvackor! Istället gläds jag åt andra löpares goda form och framgångar på tävlingsbanorna. I USA har många löpare sprungit bra och gjort fina säsongsdebuter, bland andra Simon Sundström, Suldan Hassan, Hanna Hermansson, Yolanda Ngarambe och Kalle Berglund för att nämna några, plus en suverän tid av Andreas Almgren i Tyskland där även Lisa Havell säsongsdebuterade. Här på hemmaplan har blickarna varit riktade mot Göteborg och SM i halvmaraton som bjöd på lite spänning. Läs bland annat om guldmedaljören Robel Fsiha i en artikeln som nyligen publicerats, eller om silvermedaljören Hanna Lindholm och bronsmedaljören Cecilia Norrbom i tidigare artiklar här på Löparlivet.

Löparhälsningar Jessica

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *