Redaktionsbloggen: Träningsläger, eller konsten att återhämta sig

Guns N’ Roses ”Take my down to the paradise city” strömmar ut i högtalarna, intill mig på väggen sitter en nött blåfärgad affisch med Bruce Lee och själv sitter jag på en gammal testcykel på påskafton. Några medelålders spanska boxare tränar i gymmet som ser ut att vara hämtat från 80-talet och på cyklarna bredvid mig sitter några klubbkamrater och pratar om pokerstrategier innan vi ska ta oss an skivstängerna. Metallica, AC/DC och Bon Jovi, slitet boxargym och Santa Pola. Lite déjà vu är det över det hela. Det är andra året jag följer med på träningsläger till Santa Pola över påsken. Utanför fönstret öser regnet ned och gårdagens intervaller på ”saltrakan” var en verklig lerfest. Men det är trevligt ändå, att vara på träningsläger, även om om jag saknar familjen hemma i ett soligt, vårvarmt Sverige.

Liksom förra året samlas ett gäng spårvägen- och hässelbylöpare i den enorma Spanska metropolen Santa Pola. Eller ja egentligen är det en låååång strandpromenad och ett rörigt och intetsägande centrum men med ett näst intill oändligt antal restauranger, där de flesta faktiskt har öppet i år, och en lätt nedgången nöjespark intill hotellet som min dotter fullkomligt älskade när hon fick följa med förra året. Jag tror nästan platsen är vald för att det ska finnas så lite som möjligt att göra. Samtidigt kan jag tänka mig att det är vackert här under sommaren, med lite fler människor, den långa stranden och ett fint hamnområde med trevliga uteserveringar. Det är å andra sidan kanske inte konstigt att kvarter efter kvarter kantas av vad som förefaller vara semesterlägenheter.

Träningsmöjligheterna här i Santa Pola har däremot varit bra. När vi kom hit fick vi höra att andra löpare hade blivit utkörda ur en park där vi kört ett enkilometersvarv runt en liten fågelsjö med ett saltmuseum. Polisen hade till och med kommit dit. Vi fick hitta en annan enkilometerssträcka till fredagens långintervallpass och det blev den tidigare nämnda grusvägen som i ett trollslag förvandlats till en lervälling efter en natts ihärdigt regnande. Regnandet verkar mer eller mindre hålla i sig fram till hemresan på annandag påsk så vi får glatt springa på lätt översvämmade vägar. Fast värre är det ändå att det blåser en hel del. Vi fick åtminstone sol och lite poolhäng i början av veckan.

Allt fokus är på träning och det blir väldigt lätt att fastna i tankevurpan ”jippi mer träning”. För min del har träningsveckan ändå blivit intensivare än vanligt med tre kvalitetspass; måndag, onsdag och fredag, och lite fler km än vanligt. Jag ligger redan nu på gränsen att övertrassera veckans km-konto vad gäller antal km, och har ett långpass kvar så kontot lär bli ännu mer övertrasserat innan veckan är över.

Jessica Österberg

Det är verkligen en konst att vara på träningsläger. Allt fokus är på träning och det blir väldigt lätt att fastna i tankevurpan ”jippi mer träning”. För min del har träningsveckan ändå blivit intensivare än vanligt med tre kvalitetspass; måndag, onsdag och fredag, och lite fler km än vanligt. Jag ligger redan nu på gränsen att övertrassera veckans km-konto vad gäller antal km, och har ett långpass kvar så kontot lär bli ännu mer övertrasserat innan veckan är över. Även om man vill få in så mycket träning som möjligt är den stora poängen med träningsläger att hinna återhämta sig ordentligt mellan passen för att kunna tillgodogöra sig träningen. Återhämtning och vila är centralt. Det är verkligen en konst i sig att parera balansen mellan träning och återhämtning, oavsett om man befinner sig på träningsläger eller inte och speciellt de gånger när knoppen säger spring trots att kroppen säger vila (eller möjligen tränaren yrkar på löpvila).

Min träning under veckan har gått både bra och dåligt. Vissa pass har gått bättre än andra, fast det är väl egentligen den vanliga melodin. Att vara här i Santa Pola igen innebär möjligheten att kunna köra exakt samma pass som förra året, vilket är lite kul. Ett pass som jag körde både i år och förra året är ett tröskelpass på ”saltrakan”. Enligt min gps (förra året) var sträckan från bom till bom 2 777 m, en sträcka jag körde fyra gånger. Förra året gick det riktigt bra men i år var det mitt allra sämsta pass på hela veckan. Det är mindre kul att jämföra sådana pass men att ändå tugga sig igenom eländet ger också träning. Och kanske lite pannbensträning. Å andra sidan blev ett av veckans bättre pass, enkilometersintervaller på grusväg (som vi körde vid fågelsjön vid saltmuseet förra året), ett betydligt bättre pass än förra året som den gången var veckans sämsta pass. Det känns också ganska bra att sista kvalitetspasset gick bra den här gången. Riktigt skönt var det med yogapass vid strandpromenaden, som hölls av Hässelbys Nina Bivstedt, som avslutade min eftermiddagsdistans vid två tillfällen.

Visst känns det som att jag har fått gott om återhämtning den här veckan och fyllt på energilagret lite grand. Nu ser jag fram emot att få komma hem till min familj och istället för att parera balansen mellan träning och vila även lägga till balansakten familjelivet. Lite hemlängtan blir det så här i slutet av lägerveckan ”Oh won’t you please take me home”.

Löparhälsningar Jessica

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *