Redaktionsbloggen: Perspektiv på friidrott – VM, Lidingöloppet och annat smått och gott

Foto: DECA Text & Bild

Gott folk, det har hänt massor i friidrottsvärlden den senaste tiden! Men först av allt vill jag verkligen tacka alla som kommer med så väldigt fina ord och lovord om Löparlivet. Det värmer otroligt mycket. Kom ihåg att det alltid går att slänga iväg ett mejl med just ditt tyckande och tänkande till info@loparlivet.se Varmt välkommen med ditt mejl!

VM – ett smutsigt perspektiv

Det allra största som har hänt i friidrottsvärlden är såklart VM i Doha. VM går att lyfta fram på många olika sätt. Här på Löparlivet har jag valt att lyfta fram friidrottarna, deras väg till VM och deras prestationer. Det fantastiska är att alla har en dröm, ett mål och jobbar utefter sin plan att nå målet. Sedan kan man fokusera på Qatar som värdland för ett Friidrotts-VM och kritiken om landets sätt att upprätthålla mänskliga rättigheter har skapat en skugga över hela arrangemanget och kritiken om att ”köpa” ett VM är enkelt sagt snuskig. Det halvtomma läktarna säger sitt och i samma veva hamnar Alberto Salazars och Nike Oregon Project på den mediala agendan. Det har varit ett VM där idrott och politik flutit samman. Det är å andra sidan inte första gången det händer. Ett talande exempel är när höjdhopparen Emma Green målade naglarna i regnbågens färger i protest mot Rysslands antigaylagar under Friidrotts-VM 2013. En protest som inte gick obemärkt förbi. Kanske kan också de missförhållanden som råder i Qatar uppmärksammas i ett större perspektiv i och med att VM har gått där, och förhoppningsvis med en rad fundamentala förbättringar i landet innan fotbolls-VM 2022, där det oroande bland annat har rapporterats om att hundratals människor dött under byggnationen av arenorna.

Kalle Berglund imponerade stort på VM där han tog sig till final på 1 500 m. Foto: DECA Text & Bild

VM – ett idrottsligt perspektiv

För att återgå till det idrottsliga under VM så har det ur ett svenskt perspektiv bjudits på hög spänning och väldigt hög nivå på våra idrottares prestationer. Och vilka prestationer det har varit! Qatar är inte ett vanligt land ur ett annat perspektiv, nämligen klimatet. För den som inte läst intervjun med Johanna Bäcklunds tränare Christian Mundt har intressant läsning framför sig (läs reportaget här)! Johanna sprang som bekant VM-maran och tillsammans med Christian berättar de om vilka anpassningar de har fått göra för att förbereda sig för det extrema klimatet i Doha. ”Det går inte att förstå om man inte har upplevt det” poängterar både Johanna och Christian, och att sedan springa ett maraton i hög värme och skyhög luftfuktighet, och dessutom innan midnatt, är en exceptionell frestelse. Ungefär en tredje del av det kvinnliga startfältet på maran bröt, en svenska – Cecilia Norrbom – kollapsade i hettan men både Johanna och Charlotta Fougberg krigade sig i mål. För det såg verkligen ut som ett slagfält. En annan imponerande prestation är Perseus Karlström som tog VM-brons i detta extrema klimat på två mil gång. Ruggigt starkt. Även Adhanom Abraha gjorde en stark insats på maraton och tog sig i mål som 22:a man i ett lopp där han sin vana trogen öppnat optimistiskt.

Ur ett löparperspektiv finns det helt klart två huvudpersoner: Kalle Berglund och Yolanda Ngarambe. Yolanda, som har haft en supersäsong med det ena loppet bättre än det andra, gjorde en helt otroligt fin prestation när hon tog sig till semifinal. Jag tror inte att någon verkligen väntat sig det i den tuffa konkurrensen om semifinalplatserna. Jag helt enkelt älskar SVT:s intervjuer med Yolanda efter loppen, där hon visar ren glädje och är sprallig och frispråkig, precis som jag upplevde henne i intervjun som jag själv gjorde inte allt för länge sedan (finns att läsa här). Jag är så imponerad över hennes spurt i kvalloppet och nytt personligt rekord i semin. Även om det inte räckte till final har hon verkligen gjort en fantastisk VM-debut.

Den stora löparstjärnan i VM måste ändå vara Kalle Berglund. Vilka makalösa lopp! Jag fick nästan rysningar i kroppen när Kalle spurtade i mål i semin – näst intill overkligt, och en VM-final på 1 500 m. Helt otroligt. Det finns egentligen inte mer att tillägga. Även om det inte räckte fram till en medaljplats är han ändå nia i världen – I VÄRLDEN – och han gör det med grace och kryddar med personligt rekord – svenskt rekord – ja, vad mer kan man begära? Det hade varit intressant att se tränaren Janne Bengtssons reaktion under loppet (missa förresten inte att läsa om Kalles väg till VM i en intervju med Janne eller reportaget om hur de lägger upp träningen). Tilläggas bör också att både Yolanda och Kalle klarade de internationella kvaltiderna för OS i Tokyo 2020. Vi får verkligen hoppas att de blir uttagna av SOK och återigen får mäta sig med de bästa i världen.

En efterlängtad guldmedalj blev det äntligen för Daniel Ståhl som har gjort en halt fantastisk säsong. På VM kunde man se nervositeten, inte bara hos Daniel utan också hos många av de andra kastarna, men han kunde ändå bärga hem guldet. Daniel är så värd den här guldmedaljen och jag hoppas att han firat ordentligt! Även Armand Duplantis VM-silver var något som höjde stämningen hemma i tv-soffan.

En annan guldklimp under VM var helt klart Angelica Bengtssons stavhoppsfinal där hon tar svenskt rekord efter att ha brutit staven i hoppet innan. Intervjun med henne efter det dramat går inte av för hackor (se den här)! Likaså har det varit roligt att följa Kim Amb, som jag intervjuat inför VM på Löparlivet, och Fredrik Samuelssons tröstlösa kamp mot att få det att stämma i mångkampen. Som idrottare går det inte alltid att prestera på topp, hur gärna man än vill, och med den insikten blir det ganska jobbigt att i tv-soffan följa någon som kämpar mot just det. Den frustrationen när inget stämmer, tänk att ta den med sig i en mångkamp där man verkligen måste lägga en gren bakom sig för att fokusera på nästa. Ett misslyckat lopp är ändå bara ett lopp och man kan lägga timmar och åter timmar på att analysera efteråt, men i mångkamp finns inte tiden för dystra reflektioner utan fokus måste vara på kommande gren. Bara det är en oerhörd prestation i sig, att kunna ladda om på så kort tid. Ändå fick Fredrik några grenar att stämma och prestationen var i alla fall i mina ögon var godkänd. Läs gärna intervjun med Fredrik inför VM.

Stark VM-debut för Yolanda Ngarambe som slutade med semifinal och nytt personligt rekord. Foto: DECA Text & Bild

Magiska Lidingöloppet

Här på hemmaplan lyckades Lidingöloppet gå av stapeln i samma veva som VM inleddes. Lidingöloppet har minst sagt fått en egen aura omkring sig. Världens största terränglopp är något som skärgårdsön i Stockholms utkant kan stoltsera med. Det är nästan lite magiskt med stämningen kring Lidingöloppet och i år hade jag förmånen att få njuta av loppet från första parkett, från kommentatorsbåset vid målgången på Grönsta. Det var flera stunder jag verkligen greps av stunden och blev märkligt rörd av spurtstriderna. Jag har ju själv sprungit i mål på Grönsta ett par gånger, dock inte på tremilen, men med alla fighting faces, alla spurtdueller och sköna segrar är det svårt att inte lämna avtryck. Jag minns speciellt ungdomsklasserna med ungdomar som tagit ut sig till max, Emil Millán De La Olivas fantastiska lopp och med min klubbkamrat John Foitzik som så väl värd tvåa på 15 km, Hanna Lindholms otroliga spurt som snöpligt inte räckte till andraplatsen på tremilen – och en tid som underskred förra årets barnrekord och normalt borde ha räckt till vinst – men också Robel Fsihas enastående lopp där han i ensam majestät tog hem segern i debuten på tremilen. Alla fighting faces, alla kamper om att ta sig till mål är något jag tar med mig från kommentatorsplatsen. Jag måste få lyfta fram bröderna Staffan och Fredrik Westerdahl från Fredrikshofs FIF som på 15 km kämpade sida vid sida mot varandra på upploppet. Och vem vann? De registrerades på samma tid men Fredrik var hundradelarna före. Är det inte just det Lidingöloppet handlar om, utmaningen och om att kämpa sig i mål – mot andra löpare eller mot sina egna mål?

Robel Fsiha och Napoleon Solomon har mötts många gånger under året, bland annat i Terräng-VM i våras och Lidingöloppet för ett par veckor sedan. Vem är vassast på Terräng-SM? Foto: DECA Text & Bild

Terräng-SM och maraton sub2

Från världens största terränglopp på Lidingö till helgens stundande Terräng-SM. I år går terrängen i Umeå. Den stora nyheten i år är att det i våras klubbades igenom att ”långa banan” numera avser 10 km för både män och kvinnor. Tidigare sprang kvinnor 8 km och män 12 km. Däremot ser det lite skralt ut i lagtävlingarna på ”korta banan”, 4 km, för kvinnor. Endast två lag är anmälda men det behövs tre lag från olika föreningar om det ska bli en lagtävlan. Vi får se hur det utvecklar sig!

Utöver det svenska terrängmästerskapet kommer helgen bjuda på andra spännande friidrottshändelser. Jag tänker på det nya ”Breaking2” som har fått det mindre spektakulära namnet INEOS 1:59 Challenge. Huvudpersonen är dock densamma och målet är detsamma: Eliud Kipchoge ska försöka springa ett maraton under två timmar. Det hela kommer att äga rum i Wien, Österrike, någon gång på lördag 12 oktober. Exakt tid utannonseras fredag eftermiddag, men det är på förhand sagt att det kommer att ske någon gång mellan kl 05:00 – 9:00. En bra uppladdning inför Terräng-SM kanske?

Löparhälsningar

Jessica Österberg

Dela artikeln:

2 reaktioner till “Redaktionsbloggen: Perspektiv på friidrott – VM, Lidingöloppet och annat smått och gott

  • 10 oktober, 2019 kl. 21:36
    Permalink

    Bra skrivet Jessica. Kul att få se VM från din sida. Stämmer in i princip allt du skriver.

    Svar
    • 11 oktober, 2019 kl. 11:13
      Permalink

      Tack Marita, kul att höra! 🙂

      Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *