När drömmar slår in – Lisa Havell om sin framgångssaga

Lisa Havell, Spårvägens FK, är en passionerad löpare som har haft en tuff resa där glädje kantats av tårar, där hon den hårda vägen lärt sig hantera motgångar och där ketchupeffekten skapat förutsättningar hon aldrig vågat drömma om. Allt detta kan sammanfattas under etiketten ”att slå igenom”.

Text: Jessica Österberg, Löparlivet. Foto: Deca Text&Bild

Det hade precis varit målgång på 10 000 m på SM, som gick i Eskilstuna 2018, och jag joggar ned tillsammans med en fantastiskt duktig löpare. Vi diskuterar bland annat det här om att ”slå igenom” och löparen i fråga berättar om sina erfarenheter. Personligen är jag inte på den nivån att jag skulle ”slå igenom” och jag har aldrig riktigt funderat i dessa banor, men när den här löparen berättar om sin löparresa är det såklart en självklarhet för många, att målet är att slå igenom och etablera sig, inte bara i Sverigetoppen, utan även Europa- och världstoppen.

En sådan löpare som håller på att ”slå igenom” just nu är Lisa Havell, Spårvägens FK. Även hon tävlade i SM i Eskilstuna med två fjärdeplatser på 1 500 m och 5 000 m. Därefter blev hon uttagen till Finnkampen på 5 000 m och sänkte sitt pers, som hon tog i början av augusti från 16:11 på Sommarspelen till 15:48.94 på Finnkampen, ett lopp som inte bara är Spårvägens klubbrekord utan också placerar Lisa på 14:e plats genom tiderna i Sverige. Sitt första individuella SM-guld tog Lisa på inne-SM i Norrköping 2019, guld på 3 000 m. Hennes fantastiska inomhussäsong ska vi återkomma till när vi får möta denna imponerande idrottare. Här ska vi försöka ta oss under ytan och få lära känna 30-åriga Lisa Havell och ta del av hennes resa som har varit allt annat än spikrak.

INFO Lisa Havell
Född: 1988
Bor: Kungsholmen
Klubb: Spårvägens FK
Tränare: Patrik Tjärdal
Distans: medel/lång
Personliga rekord (inne): 1500 m 4:15.69 (-19), 3000 m 9:02.04 (-19)
Personliga rekord (ute): 1500 m 4:16.62 (-18), 3000 m 9:18-52 (-18), 5000 m 15:48.94 (-18), 10 km 34:48 (-18)
Inomhus-SM 2019, guld på 3000 m för Lisa Havell.
Foto: Deca Text&Bild

Spontanitet och stabilitet i harmoni

Lisa beskriver sig själv som en ballong, som lätt svävar iväg upp i det blå, som spontant och impulsivt följer vindens nyck. Sedan hon träffade maken Axel Havell, som hon gifte sig med i september 2017, beskriver hon att hon har hittat en trygg förankring, på marken, som ger trygghet och stabilitet i livet:

– Jag kan vara en ballong som flyger runt uppe i himlen och Axel står där tryggt och lugnt på marken. När jag träffade Axel föll allt på plats och jag hittade ro. Det är typiskt mig men det händer alltid tusen grejer i mitt liv men nu har jag inte samma behov av att det ska hända mycket hela tiden. Jag har landat i ekorrhjulet och det är helt okej. Axel har verkligen bidragit till harmoni och lugn i mitt liv, och han stöttar mig till 100 procent, vilket har bidragit till att det går bättre för mig med löpningen, säger Lisa.

Ett av de bättre spontana besluten i livet, hittills, beskriver Lisa var flytten till Stockholm 2016 för att vara med Axel. Idag bor de på Kungsholmen tillsammans.

– Innan jag träffade Axel hade jag ingen stabil plats varken inom mig eller i livet, förklarar Lisa.

Fotboll i USA

Lisa har sedan barnsben varit en idrottande tjej som fastnade för fotboll i unga år. Hon beskriver att hon aldrig var bäst, men alltid en av de bättre i fotbollslaget:

– Jag levde på min envishet och jävlar anamma. Jag var alltid den som gav mig sist, berättar Lisa som satsade fullt ut på fotbollen i tonåren.

– Fotboll var 100 procent av mig, min tid, det jag tänkte på och det jag satsade på. Jag såg upp till landslaget med Hanna Ljungberg och flera andra duktiga spelare. Jag ville bli som dem. Jag började på fotbollsgymnasiet och flyttade från Uddevalla till Borås, och någonstans där började min dröm om att bli professionell fotbollsspelare dala. Jag upptäckte att det fanns mer i livet än fotboll, berättar Lisa som under den här perioden i livet fortsatte att träna hårt och mycket med tre dubbelpass i veckan och matcher på helgerna.

En av de värsta farhågorna för Lisa var ekorrhjulet. Hon visste att hon inte ville hamna där. Äventyret lockade, världen är stor, och det fanns mycket att upptäcka. Även om Internetbaserad information inte var lika lättillgänglig då som den är idag lyckades Lisa ändå få ett stipendium till Northwood University i Florida. Hon stormtrivdes men efter två år började utmaningarna sina, och Lisa lämnade återigen vännerna och det liv hon skapat bakom sig för att söka nya utmaningar och hamnade i Los Angeles, California State University, som hon beskriver var en bättre skola med ett bättre fotbollslag. Där fick hon kämpa för att vara i topp bland spelarna i laget. Våren 2011 tränade fotbollslaget på friidrottsbanan, samtidigt som löparna:

– En av friidrottstränarna kom fram till mig efteråt och ville att jag skulle träna med dem. Jag blev inte alls smickrad, jag var ju fotbollsspelare. Mitt fokus var på att prestera på fotbollsplan, ge allt jag kunde och göra allt rätt. Allt eftersom pratade vi lite mer och jag var med några gånger på träningarna. Jag hade ingen aning om att jag var bra på att springa men jag upptäckte ju att jag sprang lika snabbt som dem som tränade löpning, berättar Lisa.

Fotboll blir till löpning

2012 blev det lite mer löpinriktad träning, och det var även sista året som Lisa spelade fotboll på collage. 2013 gjorde hon också 4:25 på 1500 m, ett pers som kom att stå sig till 2018.

– Jag minns att jag tyckte att det var väldigt kravlöst även om jag är en mål- och tävlingsinriktad person. Jag var fotbollsspelaren som inte hade sprungit innan och hade därför ingenting att förlora. Jag tog det lite med en klackspark. Även om det var mycket studentliv tränade jag alltid hårt. Jag minns att vi ofta tränade väldigt tidigt på morgonen, berättar Lisa som spontant valde att stanna kvar ett år till med stipendium men nu med löpning som inriktning.

– Det är lite typiskt mig. Alla vänner och min familj hade sett mig som fotbollsspelare och helt plötsligt skulle jag stanna kvar ett år till för att träna friidrott. Jag har aldrig riktigt haft någon plan utan hoppat på det tåg som känns kul, och det var det jag gjorde nu. Allt var betalt och klart. Allt jag skulle göra var att springa, tillägger Lisa.

Efter collage stannade Lisa ytterligare ett år, 2013-2014, i USA för att träna på egen hand:

– Då tyckte jag att det var tufft att träna själv. Det fanns inga lagkamrater att skoja med på uppvärmningen eller som pushade på varandra på träningarna. Då kunde jag verkligen sakna mina vänner från fotbollen. I löpningen är man mer ensam med upp- och nedgångarna. Det är förvisso självuppfyllande att lyckas individuellt men det är samtidigt roligare att lyckas tillsammans, berättar Lisa och det märks att hon återupplever dessa tuffare stunder och saknaden när hon berättar om det.

Tidigt fick Lisa kontakt med Ulf Friberg, som blev hennes tränare 2013. Själv hade hon ingen koll på friidrottssverige, kände inte en enda löpare i Sverige och hade inga referenser om vad som var en bra tid på 1500 m.

– När Ulf kontaktade mig kände jag mig lite smickrad eftersom jag förstod att han var en duktig tränare. Men jag hade varit i min bubbla och visste inte hur det skulle bli i Sverige. Jag gick med i Hälle IF och kände mig välkommen och blev väl omhändertagen. Fast jämfört med USA och träningarna vi hade i friidrottslaget på collage upplevde jag att det var lite kyligare stämning i Sverige och det kändes tufft, men jag hade bestämt mig för att satsa helhjärtat, förklarar Lisa.

Även om omställningen var stor kom Lisa snart in i rutinerna i Sverige och framför allt var det en mentalitet som hon själv kände sig främmande i:

– Jag fick inse att löpning är en individuell idrott, speciellt bland tjejer. Det var ingen pepp eller uppmuntran, inom klubben ja men inte i friidrottssverige. Det tycker jag har blivit bättre idag. Friidrottssverige är så litet och det behövs god stämning för att alla ska trivas. Nu har jag träffat många fina människor genom löpningen som är genuint glada för varandras framgångar, människor som jag trivs med och det är väldigt viktigt för mig, berättar Lisa.


Löpningen är så rolig och gör mitt liv bättre. Det handlar inte bara om framgång utan jag gör det för att jag älskar att ha löpningen i mitt liv. Under alla tröstlösa stunder har jag insett att det är få förunnat att ha en passion, och framför allt att hitta den i vuxen ålder, och samtidigt kunna hålla på med det med personer runtom som stöttar en. En passion kan man inte bara hitta på så jag känner mig lyckligt lottad.

Lisa Havell
Tuffa år med utebliven utvecklingskurva

Resan mot toppen har dock kantats av utebliven utveckling och uteblivna resultat. Sina pers på 1 500 m och 5 000 m, som hon slog sommaren 2018, hade hon haft i fem år – och då hade hon bara sprungit sex år.

– Jag tränade bra, som en riktig löpare, men utvecklingen kom aldrig. Samtidigt ville jag inte ge upp utan visste att det fanns mer. Löpningen blev min passion. Jag har tänkt för mig själv att jag lagt ned all den träningen, gjort allt och med vetskapen att det fanns mer att ge. Någon gång måste det ge resultat, all den där träningen, summerar Lisa.

Lisa beskriver hur hon verkligen fått kämpa, rannsaka sig själv varför hon gör det, varför hon lägger ned all träning och tid på löpning utan att resultaten kommer.

– Jag har verkligen fått tänka vad löpningen ger mig. Jag mår bra av träningen och sätta upp mål för mig själv. Det är superegoistiskt men det är viktigt att ha något för mig själv och bara träna för min egen skull. Löpningen är så rolig och gör mitt liv bättre. Det handlar inte bara om framgång utan jag gör det för att jag älskar att ha löpningen i mitt liv. Under alla tröstlösa stunder har jag insett att det är få förunnat att ha en passion, och framför allt att hitta den i vuxen ålder, och samtidigt kunna hålla på med det med personer runtom som stöttar en. En passion kan man inte bara hitta på så jag känner mig lyckligt lottad, tillägger Lisa med ödmjukhet i rösten.

Fast det är inte första gången som resultaten uteblivit, trots mycket träning och hårt slit, men är det någonting som Lisa har lärt sig är det att hårt slit lönar sig i slutändan:

– När jag var liten och tränade fotboll gick det först jättebra till en punkt. Jag tränade hårt, gav 100 procent men fick ingen utdelning. Tränaren sa att jag skulle vänta ut det och att det skulle bli en ketchupeffekt, att allt skulle komma på en gång. Plötsligt släppte det och allt kom på samma gång, precis som tränaren sa. Det har jag nog tagit med mig till löpningen efter alla säsonger med uteblivna resultat, säger Lisa.

Under åren har Lisa slitit hårt för att göra allting rätt i träningen, få återhämtning, äta bra med mera. Var det något som hon inte testat var det den mentala vilket gjorde att hon gick en utbildning inom idrottspsykologi för tre fyra år sedan:

– Jag har jobbat med alla delar av löpningen, alla delar, för att få det att stämma, men ingen hade försökt hjälpa mig med det mentala. Jag gick en tvåårig KBT-inriktad utbildning inom idrottspsykologi och har även haft klienter under perioder men vill inte ha det just nu. Utbildningen lärde mig mycket och gav mig användbara redskap att arbeta med. Bland annat har jag lärt mig att inte låta tankarna styra och det är helt okej att misslyckas. Det är väldigt nyttigt och jag har fått lära mig själv hur jag ska hantera både med- och motgångar, säger Lisa.

Lisa Havell, träningsläger i Sydafrika vintern 2018/2019. Foto: Deca Text&BIld
Balans i livet

2018, var året som allt kom på samma gång. Ketchupeffekten. Två viktiga punkter för att Lisa skulle få allt att stämma var dels att hitta stabilitet i livet med flytt till Stockholm 2016, dels få ordning på sin astma och allergi:

– Jag har haft astma och allergi hela tiden men jag har typ struntat i det. När jag var 18 år fick jag medicin som jag använde i USA men när jag kom till Sverige struntade jag i att ta den. Det var jättedumt men jag ville liksom inte vara den där ”astmapersonen” och trodde inte riktigt på det. Jag tänkte att det är väl tungt att träna för alla. För 1,5 år sedan gick jag till en idrottsläkare som konstaterade att jag har svår astma och allergi. Jag kände att jag måste tro på det och det har gjort stor skillnad, berättar Lisa som sommaren 2017 provade ut rätt medicinering.

Flytten till Stockholm innebar även klubbyte till Spårvägens FK och byte av tränare till Patrik Tjärdal. Eftersom Lisa flyttade till Stockholm såg hon det som en självklarhet att byta till en ny klubb, där hon bor. Spårvägentränaren Patrik Tjärdal berättar att han såg stor fysisk potential i denna lovande löpare, och att det var en tjej som bidrog med energi till träningsgruppen, när hon kom till Spårvägen 2016.

– Tittar jag i backspegeln kan jag se att jag har tränat för hårt innan och jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp. Jag har en jättebra dialog om träningen med Patrik och vi jobbar mycket på mina svagheter. Eftersom jag är fotbollsspelare i grunden har vi jobbat mycket på mitt löpsteg men också på att bygga en bra grund, uthållighet, berättar Lisa.

– Jag tycker att det vanligaste felet löpare gör är att träna för lite och för hårt. Lisa öppnade nästan alltid intervallpassen hårt och orkade ofta inte genomföra dem sommaren 2016. Vilket såklart gjorde henne väldigt sliten och försämrade uthålligheten. Vi har inte använt någon speciell metod som puls eller laktatmätning för att hitta en bra intensitet utan betonar istället vikten av att klara träningspassen på ett sätt som bygger upp istället för att bryta ner. GPS är dock ett bra hjälpmedel för att hålla ner utgångsfarten, säger Patrik och tillägger att Lisa lär sig snabbt, har höga ambitioner och är lätt att kommunicera med.

Idag består träningen av 12 till 14 mil per vecka fördelat på tio löppass med tröskelträning, långintervaller, teknik och sprint samt två styrkepass som innefattar skivstång och bålträning. Som alla löpare har Lisa styrkor och svagheter, Patrik sammanfattar dem:

– Hennes styrkor är definitivt träningskapacitet och hållfasthet. Lisa har nästan aldrig ont någonstans och är sällan sliten i slutet av träningsläger trots hög träningsvolym. Förbättringsområden är väl förhoppningsvis allt, men hon kan bli starkare och förbättra löpekonomin i höga farter.

Sara Christiansson, Lisa Havell och Linn Nilsson, Finnkampen 2018. Foto: Deca Text&Bild
Ketchupeffekten

Idag beskriver Lisa att hon mår bra, men för att allt ska fungera är det en balansakt på en tunn tråd. Hon trivs med alla delar i sitt liv; privatlivet, arbetslivet, sociala relationer, träningen, tränaren och träningsgruppen. Och återhämtning däremellan. Nu när Lisa väl landat i ekorrhjulet med heltidsjobb på en marketingbyrå, har en trygg tillvaro tillsammans med maken Axel, har hittat en balans i träningen och kommit till rätta med astma- och allergiproblematiken kom ketchupeffekten. I juli 2018 sprang Lisa ett 1500m-lopp i Belgien på 4:19.44, en sänkning av sitt pers från 2013 med över fem sekunder.

– Jag var så glad. Det var sådan lättnad, efter så många år. Det var inte kul att se tillbaka på varje säsong det inte gick och en tid trodde jag inte ens att det skulle vara möjligt att slå den tiden. Det var en enorm lättnad och lycka, och värt allt slit, säger Lisa som beskriver att hon varit tacksam för varje lopp hon har sprungit efter det.

– Det enskilt viktigaste nyckeln till framgångarna var att hon fick hjälp med andningsproblemen förra sommaren, det var då proppen verkligen gick ur. Sen hade hon också tränat på med kontinuitet under lång tid och tagit små steg framåt hela tiden. Framgångarna ger också en stor trygghet i träningen, “feeling good is good enough”, menar Patrik.

Plötsligt hade det hänt och det öppnade sig en ny värld. 4:19 blev några veckor senare 4:16.67. Hon hoppades på Finnkampen, blev uttagen och sprang 5 000 m, med ytterligare ett nytt personligt rekord och ett klubbrekord. Självförtroendet växte även om oron fanns kvar:

– Jag tänkte att det kanske bara är en tillfällig topp, att formen skulle försvinna efter några veckor, men jag tränade på. Jag hade inga förväntningar på Terräng-SM men det hände något. Jag slog många väldigt duktiga löpare som jag inte förväntat mig att slå och blev trea efter Meraf Bahta och Charlotta Fougberg på 4 km. Jag blev förvånad och det kändes fortfarande bra, berättar Lisa som också blev trea på 8 km och därefter uttagen till Terräng-NM.

Efter Terräng-NM, där Lisa slutade fyra och slog många meriterade löpare, började hon fundera om Terräng-EM var möjligt. Det var det.

– Terräng-EM kändes jättestort eftersom jag inte sprungit EM tidigare och jag blev uttagen individuellt. Det var som en saga, säger Lisa som dock fick skon avtrampad i loppet och tvingades stanna:

– Jag var jätteledsen efter det, men jag beslutade mig för att jag inte kan fokusera på motgångar. Hela 2018 kom framsteg efter framsteg och för mig ett bevis att hårt slit lönar sig. Jag fortsatte blicka framåt, berättar Lisa som efter ett höghöjdsläger i Sydafrika började jaga kvalgränser till inomhus-EM i Glasgow 2019.

Terräng-SM på Öland 2018. Foto: Deca Text&Bild
Målinriktad inomhussäsong 2019

Den stora skillnaden till inomhussäsongen var ett extremt fokus på tider. Lisa berättar att hon näst intill sov med varvtiderna i huvudet och med visionen att klara målet.

– Jag hade fått självförtroende, tron att det skulle vara möjligt, som jag inte tidigare haft. Nu hade jag ett konkret mål framför mig, berättar Lisa som klarade EM-kvalgränserna på både 1500 m och 3000 m.

– I somras kunde jag mer testa om det gick att springa det här tempot, försöka hänga på klungan. När man ska nå en viss tid och springa på vissa splits kan man inte chilla 1 km för att öka på slutet. Jag verkligen pluggade in tiderna jag skulle hålla och hade dem skrivna på handen. På 1500 m såg jag det som att jag hade en hare som skulle dra mig i 1000 m och sedan skulle jag fortsätta själv. Det fanns inget annat än att klara det och jag hade gett mig fan på att klara det. Det var en fantastisk känsla när det gick, säger Lisa som sprang på 4:15.69 i Nordenkampen och klarade därmed IEM-kvalgränsen på 4:16.

Bara några dagar senare efter segern i Nordenkampen, och den klarade EM-kvalgränsen, var det dags för 3000 m Eaubonne, Frankrike.

– Varvtiderna var inpräntade i huvudet. Det var blodigt allvar. Det var guld värt att ha Lovisa Lindh vid sidan och ropa varvtider. Det fanns inte att jag inte skulle klara det och jag var oerhört stolt och lättad efteråt. Det var ett stort mål. Hade någon sagt ett år tidigare att jag skulle klara EM-kvalgränserna hade jag skrattat. Det fanns inte på världskartan, säger Lisa och skrattar lite. På 3000 m sprang hon på 9:02.04, klubbrekord och 7:a genom tiderna i Sverige. IEM-kvalgränsen låg på 9:05.

EM, fortsätter Lisa att berätta, var som en dröm som gick i uppfyllelse när hon blev uttagen att springa 3000 m. Bara att vara där, att bli uttagen och få chansen, var en dröm som gick i uppfyllelse. Tyvärr blev inte loppet vad hon hade hoppats på men hon adderar erfarenheten i sin erfarenhetsbank och blickar framåt.

Första individuella SM-guldet på 3000m, ISM i Norrköping 2019. Foto: Deca text&Bild
Vad innebär det att ”slå igenom”

Innan vi avslutar ett trevligt möte, en tisdagskväll efter klubbträningen, diskuterar vi det här med att ”slå igenom”. Lisa berättar att det är många som uppmärksammat henne som löpare och för henne var det ett sätt att förstå att hon har ”slagit igenom”:

– Själv är jag så fokuserad på det jag gör och vill hela tiden vidare så för mig är det fortfarande samma sak, samma träning, samma rutiner, samma liv, samma Lisa. Det för liksom inte med sig något, det blir inte lättare och inget serveras på silverfat. Jag tar fortfarande en träning och en tävling i taget. Att slå igenom är nog egentligen mer i andras ögon, att andra sätter en etikett på mig, menar Lisa.

Å andra sidan, om man vänder på det, vad kännetecknar en löpare som har slagit igenom?

– Oj vad svårt. Det bör vara någon som har sprungit på tider och som står sig bra i svensk friidrott som imponerar i flera lopp, en lyckad säsong, och på tider som är svåra att nå, till exempel 16:15 på 5000 m eller 4:15 på 1500 m. Det kan vara en löpare som varit duktig men inte sticker ut och plötsligt gör det samt visar att det finns hopp om mer. Sedan finns det duktiga löpare som inte ”slår igenom” på nytt, till exempel Lovisa Lindh, utan som håller en hög nivå hela tiden, säger Lisa.

– Ja, när folk runtomkring får förhoppningar och tro på en, då har man nog slagit igenom, konkluderar Lisa.

På frågan om Lisa känner någon press inför 2019 svarar hon sakligt att hon varit med om upp- och nedgångar och har lärt sig att hantera motgångar. Hon tar ingenting för givet utan fortsätter träna i samma anda.

– Jag är inte rädd att misslyckas. Det har jag redan gjort så många gånger. Om det är något som jag har lärt mig det senaste året är att inte ha så stor respekt för tider, säger Lisa.

Till sist: hur ser målen för 2019 ut?

– Vi, jag och Patrik, har precis börjat planera sommaren. Den 18 maj blir första tävlingen i Karlsruhe på 5000 m och jag kommer att ta en tävling i taget. Fokus är på att träna bra. Sedan vill jag såklart få en bra säsong och springa snabbare, slå nya pers. Fokus är på 1500 m och 5000 m, säger Lisa.

– Hösten 2018 och vintern 2019 var väldigt intensiv för Lisa med många tävlingar. Jag tycker att det är viktigt att få en lugnare träningsvår och hitta in i rutinerna för att bygga för en lång tävlingssommar. Vi siktar såklart på att Lisa ska utvecklas på 1500 och 5000 m, och springa fortare än någonsin tidigare. Jag hoppas Lisa kan fortsätta utveckla sin träning och verkligen ge sig själv chansen att se hur långt hon kan komma. Då kan vi förvänta oss fortsatt utveckling, säger Patrik.

Hur ser det ut med planer inför VM?

– Det är kanske inte ett mål i sig men något jag vill sträva mot. Kvalgränsen på 5000 m är på 15:22 och det är långt kvar från 15:48. Det är tufft men det är helt klart ett drömmål, avslutar Lisa.

Löparlivet tackar Lisa Havell för en trevlig intervju och önskar all lycka till med träning och tävling 2019!

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *