Mohammadreza Abootorabi: tuffa beslut, skador och drömmen om att lyckas

För drygt en månad sedan fattade Mohammadreza Abootorabi, Spårvägens FK, det tuffa beslutet att göra en knäoperation för att kunna fortsätta att nå topplaceringar på tävlingsbanorna. För snart tre år sedan fattade han det ännu tuffare beslutet om att lämna hemlandet Iran för Sverige för att uppfylla drömmen om att bli en stor idrottare. Han fick i höstas uppehållstillstånd i Sverige och efter rehabiliteringen siktar han mot svenska mästerskap med terräng-SM som sitt första mål.

Text: Jessica Österberg, Löparlivet. Foto: Deca Text&Bild

Det duggregnar när vi promenerar längs de halkiga gatstenarna i Santa Pola för att äta lunch, strax efter att vi har avverkat sista passet på träningslägret i Spanien. Liksom jag själv är Mohemmadreza Abootorabi med på klubbens, Spårvägens FK, träningsläger och vi konstaterar att vi båda två börjar få lite hemlängtan. Fast Mohammadreza är lite mer ambivalent inför hemresan än vad jag själv är. Drygt två vecka bort väntar en knäartroskopi och Mohammadreza kan berätta att han är väldigt nervös inför operationen.

– Igår tänkte jag säga till coach att jag har kunnat träna på bra hela lägret och behöver nog inte opereras, säger han och syftar på coach Kent Claesson.

Efter vinsten i premiärupplagan av Norrtälje Stadslopp 2018 på 5 km, arrangör LK Roslagen.
Foto: Löparlivet
INFO: Mohammadreza Abootorabi
Född: 1989
Bor: Östberga, Stockholm
Klubb: Spårvägens FK
Tränare: Kent Claesson
Distans: lång
Personliga rekord (inne): 3 000 m 8:12.49 (-17)
Personliga rekord (ute): 3 000 m 8:10.06 (-18), 5 000 m 14:17.59 (-18), 10 000 m 30:34.05 (-17), halvmaraton 1:06.27 (-18).
OBS: Endast rekord satta i Sverige, dvs efter januari 2017
Träningsläger i Santa Pola, Spanien i april 2019. Foto: Jonatan Lamy

Beviljat uppehållstillstånd: ”Jag kan leva mitt drömliv”

Det var endast tre år sedan den iranska landslagslöparen Mohammadreza kom till Sverige. Språket klarar han galant och han har byggt upp en tillvara i Sverige, bland annat som elitsatsande löpare kombinerat med studier och tränarjobb på Stockholms idrottsgymnasium. Under två år bodde han med osäkerheten om han skulle utvisas eller inte, men i september 2018 ringde advokaten med det glädjande beskedet om beviljat uppehållstillstånd:

– Jag hade en känsla av att det skulle gå bra när jag såg att advokaten ringde, men det har varit tufft att vänta, en mental prövning som kräver mycket tålamod. Det var som att jag släppte 100 kg i vikt när jag fick beskedet. Jag har fått ett nytt liv och kan leva mitt drömliv, beskriver Mohammadreza med synbar glädje och lättnad berättar om känslan när han fick beskedet.

Anledning till att Mohammadreza fattade det tuffa beslutet att lämna hem och familj i Iran för att komma till Sverige berodde på bättre förutsättningarna för elitlöpare i Sverige. 2015 upplevde Mohammadreza vad han beskriver som ”sin värsta tid”, något vi ska återkomma till senare i intervjun, och samma år fattade han beslutet att lämna Iran.

– Jag hade inte de kontakter som krävdes för att ta mig till andra arabiska länder. Jag hörde mig för och valet föll på Sverige eftersom det finns många iranier här, berättar Mohammadreza, och fortsätter beskriva att planen var att springa Stockholm marathon 2016 men beviljades inget visum och planen sprack.

– Jag gav inte upp utan fortsatte kämpa, säger han.

Nästa chans blev till Stockholm halvmarathon i september 2016. Svårigheten var att bli uttagen till det iranska landslaget, vilket Mohammadreza ändå lyckades med.

– Jag hade tagit med alla papper jag behövde och jag hade berättat om planerna för familjen och tagit farväl. Det var svårt för familjen men de visste att jag levt ett tufft liv i Iran eftersom jag vill satsa på löpning.


Dröm om att bli en stor idrottare
Foto: Privat

Mohammadreza är uppvuxen i den lilla byn Qamu med cirka 1 500 invånare och ligger på ungefär en timmes bilfärd från staden Esfahan. Byn, som numera är hopvuxen med grannbyn och en stad snarare än en by, ligger på cirka 2 400 meters höjd över havet, något som Mohammadreza menar har gett honom goda förutsättningar inom konditionsidrott. Han är yngst av syskonen, en bror och fem systrar. Det finns en saknad i rösten när han beskriver hembyn och man kan se de små gatorna, gemenskapen och man får en bild av människorna som lever relativt enkla liv med fotboll och volleyboll var de främsta fritidsaktiviteterna bland barnen.

Mohammadrezas familj har en trädgård med bland annat fruktträd och nötter. Mohammadreza stannar upp, när vi promenerar längs kajen i Santa Pola, för att hitta översättningen till mandel och valnötter när han beskriver vad han minns odlades i trädgården. Under somrarna brukade han jobba i trädgården och på gården för att hjälpa familjen, men stor del av dagarna efter skolan ägnades åt att spela fotboll:

– Jag är född på höjd och var som barn aktiv med fotboll hela dagarna. Det har gett bra syreupptagningsförmåga. Vi spelade fotboll hela dagarna och drömmen var att bli fotbollsproffs eller en stor idrottsman. Jag har alltid vetat att jag vill bli en idrottare men aldrig inom vad. Fotbollsspelarna var mina förebilder, säger Mohammadreza.

Foto: Privat

Jag är född på höjd och var som barn aktiv med fotboll hela dagarna. Det har gett bra syreupptagningsförmåga. Vi spelade fotboll hela dagarna och drömmen var att bli fotbollsproffs eller en stor idrottsman. Jag har alltid vetat att jag vill bli en idrottare men aldrig inom vad. Fotbollsspelarna var mina förebilder.

Mohammadreza Abootorabi

Vägen in i löpningen

Under gymnasiet bodde Mohammadreza i ett av skolans studentboenden. Han beskriver att eftermiddagarna brukade bestå av flera timmars fotbollsspelande. Löpningen kom in i Mohammadrezas liv under andra året i gymnasiet, när han var 16-17 år gammal, och det var dags för en löptävling mellan regionens skolor. Helt utan löpträning tyckte idrottsläraren på skolan att han skulle ställa upp, vilket han gjorde. Ungefär sju skolor i regionen deltog, minns Mohammadreza, och det han minns starkast var att han vann tävlingen som gick på terrängliknande underlag och var cirka fem till sex km.

– Efter det valdes några personer ut för att gå till nästa nivå, en nationell löptävling. Jag valdes ut och idrottsläraren sa åt mig att börja träna lite löpning, berättar Mohammadreza.

Hur han skulle träna var det ingen som berättade och idrottsläraren hade ingen erfarenhet av friidrott.

– Jag visste inte hur jag skulle göra och intervaller hade jag aldrig hört talas om. Jag sprang cirka 30 minuter några gånger i veckan under en månads tid innan det var dags för tävlingen.

Tävlingen var ett terränglopp på cirka åtta km med omkring 150 till 200 deltagare. Det här var också en uttagstävling till landslaget inför ett terrängmästerskap i Italien.

– Det var en konstig känsla. Jag var nervös och förstod inte riktigt vad som väntade men jag visste att jag var där för att springa. När startskottet gick var jag chockad och hamnade i mitten av fältet där jag försökte hänga med. Jag kände mig lätt och var inte trött medan alla andra verkade kämpa så jag lämnade en klunga och sprang lite snabbare efter halva loppet. Jag plockade löpare hela tiden och de sista 500 metrarna såg jag fem löpare framför mig. Jag plockade en av dem, berättar Mohammadreza som kom på fjärde plats i tävlingen och blev på plats uttagen till landslaget.

Efter målgången beskriver han att chocken satt i, och medan de andra låg utslagna på marken kände han sig fortfarande inte riktigt trött. När idrottsläraren sa att han var nöjd med Mohammadrezas lopp kunde han också känna sig nöjd och stolt över vad han hade åstadkommit.

– Jag kände mig lycklig, säger Mohammadreza leende.


Landslagsaktiv i Iran

Efter att för första gången ha blivit uttagen till det iranska landslaget åkte Mohammadreza på träningsläger utanför Teheran tillsammans med de andra uttagna. De åkte endast hem för att hämta sina saker och meddela sina familjer, beskriver Mohammadreza, innan de reste iväg till träningslägret.

– Familjen visste att jag var bra på idrott men efter att ha blivit uttagen i landslaget var något stort. Vi hade fått en medalj för att visa att vi var uttagna. Jag hade den på mig hela tiden, minns han och ler lite åt minnet.

Genom att vara på träningsläger lärde sig Mohammadreza mer om löpning och det fanns två tränare som hade varit långdistanslöpare.

– Jag fick lära mig mer om träningssystem, intervaller. Jag tyckte det var lite konstigt i början men hängde med de andra löparna i intervallerna och var ibland till och med lite bättre. Jag klarade träningen bra, konstaterar Mohammadreza.

Efter en månad var det dags för terrängmästerskapet i Italien och det var en omvälvande upplevelse att få tävla mot de bästa.

– Jag kom individuellt på 12:e eller 13:e plats och laget blev trea. Vi var väldigt glada över insatsen. När jag kom hem till min lilla by blev det en stor grej. Alla kom fram, hälsade och gratulerade. Familjen bjöd in alla i byn på en stor fest och mina föräldrar var stolta, säger Mohammadreza.

Det var också de här framgångarna som sporrade Mohammadreza att vilja fortsätta med löpning även om betänkligheterna om pengar och inkomst ekade i hans huvud. Som fotbollsspelare kan man tjäna stora summor men dessa pengar finns helt enkelt in i löpningen.

– Löpning är ingenting man blir rik av. Hur skulle jag klarar mig? Familjen tyckte att jag skulle satsa på fotboll men man behöver ha kontakter för att bli fotbollsspelare. Jag hade varken kontakterna eller den hjälp jag behövde för att bli fotbollsspelare, menar Mohammadreza.


Vi hyrde ett hus och tränade tillsammans. Vi betalde själva för det. Jag kommer ihåg att det var snö ute och väldigt kallt i huset men vi gjorde det två gånger. Vi hade ett mål i livet och det var att bli bra löpare.

Mohammadreza Abootorabi
2015 – ”mitt livs värsta år”

Mohammadreza fortsatte träna löpning under några år men det var ingen självklarhet att han skulle satsa på allvar.

– Problemet var att det inte finns någon hjälp eller stöttning för dem som vill satsa, inte på det sättet som svenska friidrottsförbundet hjälper aktiva. Det fanns inga sponsorer som stöttar och möjligheterna var begränsade. Jag kände mig ensam. Efter gymnasiet fortsatte jag ändå att träna och sprang någon tävling. Jag kände att jag ville fortsätta med idrott och började på universitetet i Teheran där jag studerade idrottsvetenskap, berättar Mohammadreza som fortsätter beskriva utbildningen som en praktisk utbildning inom många olika idrotter med kunskaper om idrotternas regelsystem och lite fysiologi.

På universitetet kom han i kontakt med en klubb som han fick lite mer hjälp genom och han blev fortsatt uttagen till mästerskap. I det stora hela kände han sig ensam och tränade efter eget huvud utan större kunskaper inom träningslära, men med drivkraft i drömmen om att bli en stor idrottare. Mellan 2006 och 2010 var träningen ostrukturerad men de kommande fem åren blev det flera uttagningar till iranska landslaget, framför allt i terräng. Mohammadreza och hans löpande vänner och landslagskamrater ordnade egna träningsläger på hög höjd.

– Vi hyrde ett hus och tränade tillsammans. Vi betalde själva för det. Jag kommer ihåg att det var snö ute och väldigt kallt i huset men vi gjorde det två gånger. Vi hade ett mål i livet och det var att bli bra löpare, säger Mohammadreza.

Sedan kommer 2015 och det som ligger till grund för Mohammadrezas beslut att lämna Iran för att förverkliga sin livs dröm. Mohammadreza berättar att han satsade på att bli uttagen till de iranska mästerskapen på 5 000 m:

– Gränsen var 14:20 och jag hade gjort 14:17 på 5 000 m, men blev inte uttagen. I tävlingarna tog man medalj på 14:20 och vinnaren vann på 14:07. Jag är övertygad om att jag hade haft möjlighet att ta medalj och var i god form men jag fick ingen stöttning. 2015 var den värsta tiden i mitt, berättar Mohammadreza nedslaget och med viss frustration i rösten. Det var en av orsakerna till att han valde att lämna Iran.


Vägen till Sverige

För att ta sig till Sverige var det genom Stockholm halvmarathon som var Mohammadreza stora chans:

– Jag bestämde mig för att jag måste bli en i laget till Stockholm halvmarathon. Det fanns uppsatta gränser och jag klarade dem flera gånger. En uttagstävling vann jag och en annan var jag trea på. Till slut blev jag uttagen.

Förväntningarna på Sverige var att det skulle vara kallt och mörkt stora delar av året, men Mohammadreza hade hört att många iranier lever i Sverige och trivs bra – att det är ett bra land men bra möjligheter att träna.

– Jag sprang halvmaran och innan vi skulle åka hem lämnade jag hotellet och hoppade av. Det var mycket som hände och det blev en stor nyhet i Iran, berättar Mohammadreza som sprang halvmaran på 1:13.42, 11:e plats.

Nästa dag besökte Mohammadreza Migrationsverket i Solna och blev slussad till Märsta, där han tillbringade en vecka, innan han slussades vidare till Norrbotten.

– Jag kom till Boden. Det var värre än jag hade föreställt mig. Jag var nervös, hur skulle jag hitta min väg? Jag kände ingen. Kunde inte språket. Efter en vecka kunde jag etablera kontakt med min familj i Iran så att de inte skulle vara oroliga för mig.

Mohammadreza tillbringade sex månader i Boden. Tre dagar i veckan tog han bussen till Luleå för att träna i Arcushallen men det var svårt att anpassa sig till mörkret och att träna ute i minusgrader, närmare -25. För att lämna Boden försökte han få kontakt med friidrottare i Stockholm, där han ville vara. Det var tack vare Instagram och Mattias Sunneborn som flyttlasset bar av söderut.

– Mattias fick ett meddelande på dålig svenska. Jag skrev att jag var löpare och skickade mina tider, säger Mohammadreza och skrattar samtidigt som han med ödmjukhet beskriver den tacksamhet han känner mot både Mattias och Spårvägentränaren Kent Claesson som hjälpte honom att komma till Stockholm, men också hans vän Nader som han bott hos sedan han kom till Stockholm för två år sedan.

Den 31 januari 2017 lämnar Mohammadreza Boden med sikte på 3 000 m på Raka Spåret i Sätra Friidrottshall den 4 februari.

– Jag var nervös. Det var viktigt för mig att visa vem jag var. Mycket stod på spel för mig. Jag värmde upp och löparna kollade lite konstigt på mig. En domare sa till mig att jag hade vänt nummerlappen upp och ned. Jag värmde upp men när det var dags för start ropade domaren inte upp mig. Jag hade fått veta att jag skulle starta 19:30 men blev inte uppropad. Jag blev jättenervös att jag inte hade blivit anmäld, men det visade sig att jag skulle springa i heat B så jag fick vänta ytterligare 15 minuter, berättar Mohammadreza som kom i mål på 8:21.80, vinnare i sitt heat. Heat A vanns av Wouter Ploeger, Holland, på 8:04.29.


Hässelbyloppet 2018, 4:e plats på tiden 30:14 för Mohammadreza. Foto: Deca Text&Bild
Spårvägenlöpare med höga ambitioner

Sedan den 31 januari 2017 har Mohammadreza bott tillsammans med en iransk vän Nader på Östbergahöjden i Stockholm. Bara några dagar efter Raka Spåret började han regelbundet träna med Spårvägens FK med Kent Claesson som coach.

Mohammadreza minns att han sprang ytterligare ett lopp på 3 000 m 2017, Vinthundsvintern som avverkades på 8:12.49 – inte bara personligt rekord utan också iranskt nationsrekord. Första landsvägsloppet, Premiärmilen, gav en tredjeplats med tiden 31:05, efter vinnaren Robel Fshia och Daniel Lundgren på andra plats. Tävlandet har minst sagt gått bra med bland annat en tredjeplats på SM-Milen (ej SM) 2017 med tiden 30:34. Däremot har skadekänningar gett sig tillkänna under åren, speciellt under 2018:

– Skador är en del av elitträningen. Jag har haft lite småskador, bland annat problem med ett knä när jag var i Iran. Nu har jag fått problem med menisken i vänster knä och har haft ont från och till under ett år, förklarar Mohammadreza som ändå bränner av en ordentlig träningsvecka i Santa Pola och kör till exempel 10x1000m i tempo mellan 3:03 och 2:50 på en lerig grusväg och en minuts vila.

Hösten 2018 gjorde Mohammadreza en magnetröntgen för menisken och det visade på en skada men att han samtidigt kunde fortsätta träna och tävla hösten/vintern 2018/19. Lidingöloppet 30km sprangs på 1:42.27, en sjätteplats, Hässelbyloppet på 30:14, en fjärdeplats på 10,5 km terräng i Holländska Kerkrade, 11 sekunder efter Högbys David Nilsson, samt 13:e plats individuellt och sjätteplats för laget i Europacupen för klubblag terräng i Portugal i början av februari. Efter två inomhustävlingar under 2019 började skadan kännas av ordentligt. Vissa dagar funkade träningen utan känning medan vissa dagar har det inte alls gått att träna.

– Jag träffade min sjukgymnast Tina Bengtsson och vi kom fram till att en operation var nödvändig. Det var ett svårt beslut att fatta men jag bokade första lediga tid, vilket bara var en månad bort. Den 30 april. För att kunna göra bra resultat måste kroppen vara frisk. Det går inte att fortsätta utvecklas om det hela tiden gör lite ont. Det gäller att tänka på helheten, menar Mohammadreza.

Skador är en del av elitträningen. Jag har haft lite småskador, bland annat problem med ett knä när jag var i Iran. Nu har jag fått problem med menisken i vänster knä och har haft ont från och till under ett år.

Mohammadreza Abootorabi
Europacupen för terränglag 2019. På bilden laget fr v Archie Casteel, Fredrik Uhrbom, Mohammadreza Abootorabi, Robel Fsiha och Anders Fox. Laget kom på en sjätteplats och Mohammadreza på 13:e plats individuellt. Foto: Patrik Melin

Operation och framtidsutsikter

Bara två och en halv vecka efter träningslägret i Santa Pola, när vi promenerar i hamnen i duggregnet, är det dags att göra artroskopi, ortopedisk titthålsoperation. Mohammadreza säger flera gånger att han är nervös och vid flera tillfällen varit bredd att avstyra det hela. Samtidigt påpekar han, kanske mest för sig själv, att det brukar inte dröja mer än en månad innan han kan återgå till träningen.

Träningen har legat på cirka 16 till 17 mil under grundträningsperiod och 13 till 14 mil under tävlingssäsong det senaste året. Långpassen är upp till 30 km och fram till hösten 2018 fördelades kvalitetspassen på två tröskelpass och en intervallpass i veckan. Sedan hösten 2018 började Mohammadreza med dubbeltröskel på tisdagar och torsdagar något som han själv tycker har fungerat väldigt bra. Målsättningen har varit, och är efter operationen, att fortsätta försöka nå sub30 på 10 000 m och under 14 minuter på 5 000 m.

– Jag har alltid varit bra på terräng men vill hellre springa terräng som träning för att springa snabbt på bana. Jag kämpar alltid, det är min styrka som löpare. Det är mitt mål att bli en bra löpare, det är min dröm och det är det som jag är i Sverige för, säger Mohammadreza.

Tröskelpass i Santa Pola, drygt två veckor innan det är dags för operation. Foto: Jonatan Lamy

Jag var rädd och orolig inför operationen. Hur skulle jag ta mig hem? Och hur skulle kommande vecka se ut? Hur ska jag klara mig? Jag blev nästan chockad när läkaren sa att jag kunde gå hem. Min familj i Iran ringde och de har varit väldigt oroliga. När jag kom hem ringde jag upp dem och pratade med mamma och mina systrar och kunde berätta att det var lugnt. Jag kunde laga mat själv.

Mohammadreza Abootorabi

Löparlivet ringer upp Mohammadreza i början av maj för att höra hur operationen har gått?

– Operationen har gått bra, säger en lättad Mohammadreza och berättar vidare att han var nedsövd under operationen men när han vaknade fick han dels reda på att insidan på menisken hade störst skada medan den yttre var lätt skadad, han fick dels också reda på att han kunde gå hem för egen maskin.

– Jag var rädd och orolig inför operationen. Hur skulle jag ta mig hem? Och hur skulle kommande vecka se ut? Hur ska jag klara mig? Jag blev nästan chockad när läkaren sa att jag kunde gå hem. Min familj i Iran ringde och de har varit väldigt oroliga. När jag kom hem ringde jag upp dem och pratade med mamma och mina systrar och kunde berätta att det var lugnt. Jag kunde laga mat själv.

De närmsta veckorna väntar rehabilitering och Mohammadreza har redan börjat med de övningar som läkaren gett honom. Om några dagar är det dags att besöka sjukgymnast Tina för att ta fram ett bra rehabiliteringsprogram.

– Det känns mycket bättre efter operationen än jag hade förväntat mig. Jag sprang mitt sista pass dagen innan operationen och många tankar snurrade i huvudet. Nu längtar jag redan efter att få börja springa igen men jag vill vara försiktig nu och fokusera på rehabiliteringen, säger Mohammadreza.

Till sist, nu när operationen är genomförd, vågar du sätta upp några mål för 2019?

– Vi får se om jag kan tävla under sommaren men annars blir Lidingöloppet ett mål och terrängsäsongen. I september har jag bott i Sverige i tre år och terräng-SM blir mitt första svenska mästerskap. Det ser jag fram emot. Det är ett mål för i år, avslutar Mohammadreza.

Löparlivet önskar Mohammadreza lycka till med rehabilitering och gratulerar till det beviljade uppehållstillståndet och de kommande möjligheterna att tävla i SM.

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *