Lars Södergård: ”Det var det här som gjorde elitsatsningen värd allt”

Efter flera år i Sverigeeliten med utmärkta resultat på långdistans har Lars Södergård valt att låta elitlöpningen bli ett avslutat kapitel. Efter en karriär som elitcyklist hittade han till löpningens värld, till stor del tack vare sin bror. Nu berättar han om sin elitkarriär och om perioden som gjorde satsningen värd allt.

Text: Jessica Österberg, Löparlivet. Foto: Deca Text&Bild

Det är tisdag eftermiddag när Lars Södergård skickar ett meddelande och skriver att han väntar utanför Östra station. Även jag är på plats och vi slår oss ned på ett fik med en varsin kopp kaffe i handen. Lars, som har blir 36 år i höst, har en enastående löparkarriär bakom sig men många kanske har undrat vart han har tagit vägen? Hösten 2018 träffade jag Lars under uppvärmningen inför Hässelbyloppet, och just det loppet ska vi återkomma till lite längre fram.

Den stora anledningen till att Lars, som länge tävlade för Vallentuna FK innan han gick över till Spårvägens FK 2015, inte setts lika frekvent på löparbanorna och tävlingarna de senaste åren beror på att han har valt att trappa ned, helt enkelt avsluta sin elitsatsning. Ändå berättar Lars att han bara dagarna innan vi träffas har ”pulsat” igenom Höga kusten winter trail 50 km tillsammans med en kompis som ”en kul grej” på sju timmar och där han menar att han inte har något problem att bli omsprungen av motionärer. Även om löpningen inte upptar lika stort fokus i Lars liv idag, så tränar han fortfarande mycket och träningen är central för honom.

– Mitt mål är att vara vältränad och fortfarande kunna vara med på Spåretträningen och hänga med tjejerna på intervaller. Jag vill köra distanspass utan att det ska kännas jobbigt, säger Lars som idag springer ett par dagar i veckan men även tränar styrka, rodd, simning, kampsport och cykel under sommarhalvåret.

Lars menar att hans kropp mår bra av den allsidiga träningen, speciellt eftersom hans elitlöparkarriär delvis bromsades av skador och skadekänningar.

– Jag har gått upp 13 kg, utan att bli fet, sedan jag slutade elitsatsa men kroppen känns mer hälsosam som den är nu. Nu kan jag också hjälpa en kompis att flytta utan att bli helt ledbruten, säger Lars och skrattar.

INFO Lars Södergård
Född: 1983
Bor: Stockholm
Klubb: Spårvägens FK
Tränare: sin egen
Distans: lång
Personliga rekord: 3 000 m 8:18.75 (-13), 5 000 m 14:18.17 (-14), 10 000 m 29:43.06 (-13), halvmara 1:05.38 (-15), maraton 2:19.29 (-15)

Lars Södergård, vinnare
på Kungsholmen Runt 2018.
Foto: Deca Text&Bild

Högt VO2Max tack vare landsvägscykling

Lars väg in i löpningen var inte spikrak. Under många år satsade han på landsvägscykling. Hela kapitlet med cykel började när Lars låg i lumpen och han förstod att han hade fallenhet för konditions- och uthållighetsidrott. En av vännerna i lumpen höll på med just landsvägscykel och intresset smittade av sig på Lars:

– Christian, min polare i lumpen, inspirerad mig. Jag hade kört lite cykel och mountainbike innan men inte tävlat, säger Lars som ganska snart gick med i föreningen CK Valhalla och därefter Vallentuna CK.

Cykel och löpning beskriver Lars är två helt olika sporter, med helt olika träningsupplägg och tävlingar, även om de båda i grunden handlar om kondition och uthållighet. En vanlig cykelvecka skiljde sig ganska mycket åt under vintern jämfört med sommaren. Under vintern blev det vanligtvis fyra intervallpass på testcykel och två längre pass utomhus. Exempel på intervaller är 4x10min, 2x20min eller 6x8min. På sommaren kunde träningstimmarna nå upp emot 20 till 25 timmar i veckan och tävlingar var det nästan varje vecka, ibland flera träningstävlingar vilket innebar mycket resor runt om i landet.

– Cykel är mycket hårdare och jobbigare att tävla i än löpning. Man kan träna otroligt hårt i cykel och det sliter inte lika mycket på kroppen som löpningen. Det var inte ovanligt att jag körde sex timmars distanspass en dag. Det ger en bra grund, bra flås men ett uselt löpsteg.

– Att tävla i cykel är också något helt annat än att tävla i löpning. Att tävla i cykel är som ett krig. I löpning kan man gå upp i spets och dra sönder fältet. Det kan man inte göra på samma sätt i cykel. Där får man i så fall ge allt i 15 sekunder och sedan bibehålla farten för att bryta sig ur klungan. Det är som en blandning mellan ultra och 400 m, beskriver Lars.

Samtidigt har landsvägscyklingen gett Lars ett otroligt bra syreupptag och vid ett test hade han 79 i testvärde på cykel. Testet gjordes vintern 2008. och till hösten landade han i löpningens värld.


Att tävla i cykel är också något helt annat än att tävla i löpning. Att tävla i cykel är som ett krig. I löpning kan man gå upp i spets och dra sönder fältet. Det kan man inte göra på samma sätt i cykel. Där får man i så fall ge allt i 15 sekunder och sedan bibehålla farten för att bryta sig ur klungan. Det är som en blandning mellan ultra och 400 m.

Lars Södergård
10 000 m – en utmaning i smärta

Under åren som landsvägscyklist höll hans två år yngre bror Olof Södergård på med löpning. De båda studerade på GIH till idrottslärare och sommaren 2008 hade Lars nått punkten att han tröttnat på cyklingen:

– Det var mycket resor till tävlingar kombinerat med att jag inte fick de resultat jag ville nå. Jag fick vara hjälpryttare en del eftersom jag inte hade spurten som krävdes för att vinna. Jag kom väl som bäst 25:a av cirka 150 startande på SM, berättar Lars.

I samband med att cykelkarriären började lida mot sitt slut och hans bror Olof började satsa seriöst på löpning kom det sig också att löpningen väckte Lars nyfikenhet för vad han kunde prestera. Trots att han inte ”var” löpare eller hade tränat löpning innan har han meriter som 19-åring på 800 m på 2:05, då han lite otippat kastats in i Svealandscupen 2003 tack vare en tränare som han kände i IF Linnea. Därtill kommer några motionslopp såsom Midnattsloppet, Bellmanstafetten och Lidingöloppet.

– Brorsan var med i FK Studenterna och visade att det fanns en elitgräns för att få bidrag av klubben. På 10 000 m skulle man springa under 34:30. Det fanns två 10 000 m-lopp kvar att springa hösten 2007 och jag ställde upp i båda, nästan enbart cykeltränad. Jag kom i mål på cirka 34:20 båda gångerna med cirka två tre veckor emellan loppen, säger Lars som i Studenternas Sommarspelen 2007 sprang på 34:21.84 och hans bror Olof sprang på 33:58.75 i samma lopp.

Lars sammanfattar loppen som en utmaning i att uthärda smärta. Vader och kropp värkte av ovanan att springa så mycket i kombination med en hård öppning och bristande löpekonomi men driven av pengarna för elitgränsen och utmaningen.

– Jag hade ingen tanke på att satsa på löpningen då utan såg det som en kul utmaning. Under vintern 2007/2008 tränade jag hårt inför sommarens cykelsäsong, då jag tröttnade. Jag tränade löpning en eller ett par gånger i veckan under vintern och i februari sprang jag 3 000 m inne med målet att gå under 9 minuter. När jag tröttnade på cyklingen under sommaren bestämde jag mig för att satsa på löpning istället. Jag hade sprungit på 34:20 utan i princip någon löpträning så jag tänkte att jag snabbt borde sänka mig, berättar Lars som under sitt 3000m-lopp, Vinthundsvintern 2008, nådde målet på sub 9 då han sprang i mål på 8:49.11.


2009 körde vi mycket korta hårda intervaller men jag hade för dålig grundträning. Det är ett misstag som jag idag kan se många unga lovande löpare gör. Jag hade en del skador under året också. Vi började istället bygga mycket grund till hösten och körde tre tröskelpass i veckan, minst 30 minuter vardera även om det kunde variera i stegar och i block. Vi körde all träning ute eftersom jag var för klen att springa på bana. Jag tror att tröskelpassen var nyckeln.

Lars Södergård
Sub 30 på milen – hur svårt kan det vara?

Sommaren 2008 började jakten på sub 30 på milen. Lars valde att sadla om från landsvägscyklist till löpare på allvar och med cirka två mils löpning per vecka nådde han 32:15.11 på 10 000 m på ALJ Open i september 2008. Han tävlade då för FK Studenterna. På Lidingöloppets tremil nådde han under två timmar med tiden 1:59.51.

– Jag tänkte att om jag kunde springa på de här tiderna med två mils träning i veckan tänkte jag att jag borde springa under 30 på milen om jag tränade fyra mil i veckan. Men det hände inget. I efterhand kan jag såklart se att det beror på att jag slutade cykla och började springa. Den totala träningsbelastningen var för låg och jag kunde inte träna lika hårt i löpning som i cykel och därför kom inga förbättringar, snarare tvärtom. Jag hade dessutom uselt löpsteg på grund av cyklingen och körde för korta hårda intervaller med för dålig grundträning för löpning i kroppen. 2009 fick jag ont i baksidorna och allt som allt ser jag 2009 som ett förlorat år, säger Lars.

I samma veva bytte Lars klubb, från FK Studenterna till Vallentuna FK:

– Jag tyckte att jag var för kass för Spårvägen eller Hässelby. Jag tror att det har gynnat mig mer att vara en stor fisk i en liten damm än tvärtom. Jag fick dessutom väldigt gott intryck av Ola Nordstrand i Vallentuna och bytte dit.

Den stora vändningen i träningen kom genom att lägga om träningsupplägget totalt. Under hela elitsatsningen har Lars och hans bror Olof, som utöver idrottslärarutbildningen även gått tränarutbildningen på GIH, planerat sin egen träning. Sinsemellan bollade de mycket träningsidéer som de också praktiserade.

– 2009 körde vi mycket korta hårda intervaller men jag hade för dålig grundträning. Det är ett misstag som jag idag kan se många unga lovande löpare gör. Jag hade en del skador under året också. Vi började istället bygga mycket grund till hösten och körde tre tröskelpass i veckan, minst 30 minuter vardera även om det kunde variera i stegar och i block. Vi körde all träning ute eftersom jag var för klen att springa på bana. Jag tror att tröskelpassen var nyckeln, säger Lars.

Bara på tröskelträning, där inget var i högre tempo än 3:15 per kilometer, kunde Lars ta ett kliv framåt innesäsongen 2010 med pers på 1500 m, från 4:11 till 4:05.

Det efterlängtade resultatet på 10 000 m kom inte heller 2010 men känslan av att det ändå fanns något att sträva efter gjorde att satsningen fortgick, och jakten på nya pers. 2010 nådde träningsmängden cirka tio mil per vecka och Lars beskriver att han kände att han var fysiskt bättre än han någonsin varit innan. Däremot kom skadorna krypande och många skadeveckor fylldes av alternativträning. Inför Lidingöloppet var kroppen med i matchen igen och veckor på upp emot 13 mil gjorde en avsevärd förbättring på tremilen ned till 1:49.33.

Lidingöloppet 2013. Lars går i mål på 1:41.17. Foto: Deca Text&Bild
Elitlöpare – inga övermänniskor

Både Lars och hans bror bodde på Bosön fram till 2013, då de studerade på tränarprogrammet, och hade ypperliga förutsättningar för sina elitsatsningar. Och när Lars går in för något verkar det vara till 100 procent, målmedvetet och med fokus. Under den här perioden beskriver han att han ”levde löpningen”. Under tiden på Bosön, från slutet av 2009, lärde Lars även känna några av våra välkända elitlöpare såsom Fredrik Uhrbom, David Nilsson och Olle Walleräng.

– Det var väldigt inspirerande att träna tillsammans med Olle när han var som bäst runt 2009. Ju mer jag tränade med Uhrbom, Nilsson och Walleräng började jag fatta att dem inte var några övermänniskor. Det var nyttigt och lärorikt. Under den här perioden var det viktigt att bli bra i löpning, det var jätteviktigt för mig. Jag tänkte på löpning hela dagarna och planerade dagarna för att få in passen och återhämtning, berättar Lars. (Olle Walleräng sprang 3 000 m på IEM i Turin 2009 där han gick till final efter att ha vunnit sitt försöksheat. I finalen slutade han på sjunde plats)

Det var först 2012 som framgångarna kom, och när Lars ändrade sin självbild och började betrakta sig som en elitlöpare.

– Att jag såg mig som elitlöpare har nog mer att göra med att jag nått ett resultat, 14:23 på 5000m, som jag personligen kände kunde betraktas som något av svensk elitnivå. Sedan tränade jag med folk som var så mycket bättre och var nog ganska ödmjuk inför det.

Lars hade gjort 14:23 på 5 000 m och var övertygad om att han skulle nå sub 30 på 10 000 m. Han hade det som i en liten ask, kände han, men då hände det som inte fick hända. Han vaknade en natt av att foten bultade så hårt och han fick rulla en boll under den för att över huvud taget kunna somna om. Skadan var ett faktum och sommarsäsongen inställd.

– Jag minns att jag hade ett samtal med David Nilsson och Olle Walleräng den sommaren. Jag låg på golvet med gitarren i famnen och drack en öl. Vi hade en filosofisk diskussion om fördelarna med att lägga av. Och det var där, den kvällen, som jag beslöt mig för att fortsätta kämpa.

Lars vilade ut skadan ordentligt innan han körde på med träningen igen. 2013 kom och ännu hade Lars aldrig haft en hel skadefri sommarsäsong. Han gick fortfarande på GIH och tillsammans med sin bror började han köra mycket träning på löpband med laktatmätning. Tidigare hade den upplevda ansträngningen legat till grund för intensiteten på passet.

– Vi började laborera med farter. Träningen gick bra. SAYO gick bra men jag fick spurtstryk av Uhrbom och sedan missade jag precis sub 30 på Långlöparnas kväll. Jag minns att jag slog både David Nilsson och Napoleon Solomon. Det var innan dem hade slagit igenom. Jag trodde aldrig att de skulle bli så jäkla bra som de blev, 61 – 62 minuter på halvmaran är overkligt, säger Lars som sprang 3 000 m på SAYO på 8:18.75 och 10 000 m på Långlöparnas kväll på 30:13.63 2013.


Finnkampen 2014. I mål på 29:44,86, tredje plats. Foto: Deca Text&Bild

Resultaten är kanske inte sådär jättebra i efterhand, i alla fall inte internationellt sett, men den glädjen jag kände över att klara det gör satsningen värd allt. Efter den perioden 2013 blev det aldrig något resultat som jag kände mig lika tillfreds med som då, och känslan av att ha lyckats. I efterhand kan jag dock tycka att jag borde ha lagt av då, slutat på topp, men samtidigt vill jag gärna ha Finnkampen med på meritlistan.

Lars Södergård
Det som gör det värt mödan

Det verkar onekligen som att Lars peakde under 2013 men nästa bekymmer kom under sommaren 2013. Pollenchocken.

– Jag var uppgiven på hösten. Jag fattade inte vad det var. Jag körde 20 minuter tröskel med ett snittempo på 3:48, och var helt slut efteråt. Och då hade jag nästan sprungit 10 000 m på 30 minuter en månad tidigare. Jag var uppgiven och började fundera vad det var för mening med allt. Det var två saker som fick ordning på mig. En rejäl festkväll med Uhrbom och ett besök hos naprapaten som släppte på en låsning i bäckenet. Efter det var kroppen avslappnad och löpningen kändes skitbra, helt underbar. Det var två veckor kvar till SM och det är den här perioden som gjorde satsningen värd att göra. På SM persade jag och sprang på 29 minuter, Lidingöloppet gick på 1:41. Till slut hade jag fixat sub 30, som jag pratat om sedan 2007, berättar Lars.

– Resultaten är kanske inte sådär jättebra i efterhand, i alla fall inte internationellt sett, men den glädjen jag kände över att klara det gör satsningen värd allt. Efter den perioden 2013 blev det aldrig något resultat som jag kände mig lika tillfreds med som då, och känslan av att ha lyckats. I efterhand kan jag dock tycka att jag borde ha lagt av då, slutat på topp, men samtidigt vill jag gärna ha Finnkampen med på meritlistan, tillägger Lars som debuterade i Finnkampen 2014 och sprang 10 000 m på 29:44.86, vilket resulterade i en tredjeplats. Han sprang dessutom Finnkampen 2015 samt en hel rad andra mästerskap såsom NM i terräng 2013 och Nordic Challenge 2014 samt har tagit både individuella SM-medaljer och i lag.


SM-silver på Stockholm Marathon 2016 för Lars. Foto: Deca Text&Bild
Att avsluta sin elitlöparkarriär

Efter 2013 anser Lars att han slösade bort tiden, i synnerhet de sista året, 2015, när han satsade mot maraton, och ryggen skapade problem. Träningen hade trappats upp och volymen låg på cirka 15 mil per vecka med två intervallpass och ett hårt banpass i veckan. Trösklarna var uppåt 50 minuter långa och de tuffa passen var verkligen brutala:

– Jag kunde köra till exempel fem gånger 2000 m och avsluta med 1000 m hårdare. Ett annat pass var sex gånger 800 m med två minuters joggvila. Långpassen var progressiva, cirka två timmar och ännu längre närmare maran. Som längst sprang jag 37 km på träning, berättar Lars.

Lars berättar även att han egentligen inte hade några favorit- eller hatpass, vilket till stor del berodde på att han körde väldigt varierade träningspass.

– Skulle jag köra ett banpass visste jag att jag måste ha fokus och att det blir snorjobbigt. Man måste vara mentalt med i matchen och vara beredd att det kommer att bli tufft. Jag har haft lättare för långa marafartpass där tröttheten kommer mer smygande.

Maratondebuten skedde i Pisa 2015:

– Det var meningen att jag skulle springa maran i Sevilla i februari 2015 men blev sjuk två veckor innan och fick ställa in. Sedan kunde jag inte träna ordentligt och hade problem med ryggen. 2015 var mest en skitsäsong. I slutet av december sprang jag Pisa på 2:19.29. Året därpå sprang jag Stockholm marathon och väggade totalt, säger Lars som ändå sprang på 2:25.37 och tog SM-silver efter Mustafa Mohamed.

Att avsluta sin elitsatsning har aldrig varit någon stor grej, förklarar Lars, utan var snarare en naturlig nedtrappning efter att ha ledsnat på löpningen och framför allt skadorna som kommit smygande.

– På slutet stod jag och stampade utan att bli bättre. För mig var det inte värt att lägga ned all den träningen för att bibehålla den nivån. Jag hade helt enkelt inte motivation att göra det.

Idag beskriver Lars att det inte finns något sug efter att tävla kvar. Ingen saknad. Istället vill han hålla sig i form och träna varierat för att må bra. Och visst händer det att vi träffar Lars på startlinjen ibland, exempelvis på Hässelbyloppet som nämndes inledningsvis:

– Innan Hässelbyloppet i höstas sa jag att jag skulle springa under 35 minuter men det blev 35:45. Skillnaden nu, jämfört med förut, är att jag tidigare hade varit skitförbannat och ifrågasatt vad jag sysslade med. Nu kan jag bara skratta bort det. Jag hade inga negativa tankar trots att jag sprang sämre än jag tänkt. Förut var tiderna så otroligt viktiga, nu är de inte det längre, säger Lars avslutningsvis och vi avslutar vårt kaffe innan vi tillsammans promenerar mot Stadion och till Spårvägens klubblokal för att träna.

Löparlivet tackar Lars för en intressant och spännande samtal om löpningens med- och motgångar och vi hoppas även i framtiden få se honom på startlinjen emellanåt!

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *