John Foitzik – en löparkarriär i bergochdalbana som kommit på rätt spår

John Foitzik, Spårvägens FK, är löparen som testat de flesta skador som löpningen kan föra med sig. Ett nytt träningsupplägg med dubbeltrösklar, ett skadefritt år och fina resultat på höstkanten blir han en löpare att hålla koll på i såväl helgens Terräng-SM som i framtiden. För Löparlivet berättar han om sin bergochdalbana till löparresa, med rötterna i medeldistans, och den nya satsningen mot terräng-och landsvägslöpning.

Text: Jessica Österberg, Löparlivet

Foto: DECA Text & Bild och Lidingöloppet (bilden ovan är från Lidingöloppet 2019)

En kväll sitter Löparlivet i samtal med John Foitzik, medel- och långdistanslöparen från Spårvägens FK, som efter en fin inledning på hösten i bland annat Lidingöloppet, siktar mot terrängsäsongen. Ofta får jag känslan att han egentligen inte vill prata om sig själv, eller så har det helt enkelt att göra med att han är ytterst ödmjuk. På mitt konstaterande att han faktiskt är en väldigt talangfull löpare, menar han själv att det svårt att sätta epitetet ”talang” på någon och föredrar att uttrycka det som att han kanske har fallenhet för löpning.

– Jag är en sån person som går all in. Jag verkligen brinner för löpningen, kanske på en ibland ohälsosam nivå, berättar John som gjorde ett starkt lopp på Lidingöloppets 15 km-bana där han endast var slagen av stjärnskottet Emil Millán de la Oliva, Eskilstuna FI.

Efter många skadefyllda år verkar det som att kroppen till slut har accepterar träningen och John siktar mot en terrängsäsong samtidigt som han kan berätta om lite nytänkande träningsupplägg och nya mål och utmaningar kommande säsong.

INFO John Foitzik
Född: 1991
Bor: Sollentuna
Klubb: Spårvägens FK
Tränare: Kent Claesson
Distans: medel/lång
Personliga rekord: 800m 1:53.44 (-17), 1 500m 3:46.67 (-17), 3 000m 8:09.19 (-17), 5 000m 14:14.57 (-17), 10km 31:15 (-15)
John Foitzik 4×1500 meter, Stafett-SM 2019. Foto: DECA Text & Bild

Från cross till löpning

John är uppvuxen i Ludvika där han mer eller mindre föddes in i motorcrossens värld. Hans far var MC-handlare och John satt i princip på en cross innan han lärt sig gå ordentligt. I tonåren kom livet att präglas av just cross, en ytterst tuff sport som ställer höga krav på förarens fysik. Det gjorde att John motionssprang några dagar i veckan:

– Jag tyckte inte att det var jättekul att springa då, säger John och skrattar lite.

Under gymnasiet blev det självklara valet specialidrott. John körde cross under skoltid och med tävlingar under helger beskriver han att det var ganska intensivt med crossåkandet. Det blev mycket cross och den tuffa sporten förde också med sig skador och känningar i kroppen:

– Jag hade hela tiden ont i ryggen och hade precis rehabiliterat mig efter ett brutet nyckelben och en bruten handled men kände att det hela var lite småjobbigt, berättar John som blev övertalad av sin crosstränare att springa Ludvika Stadslopp som konditionsträning.

Året var 2008 när John ställde sig på startlinjen. Han tog plats i de bakre leden i boxarshorts och underställströja. Mentalt var 17-åriga John ganska skeptisk till hela grejen.

– Jag sprang okej, kom in i loppet allt eftersom och kunde plocka löpare längs vägen. Jag vann inte men var nog topp sex eller något åt det hållet. Efteråt kom Gunnar Andersson, tränare i Ludvika FFI, fram till mig och bjöd in mig till träningarna. Jag lärde känna Daniel Gleimar, som jag fortfarande är klubbkamrat med i Spårvägens FK, och vi började träna tillsammans i Ludvika. I början var träningen sporadisk från min sida eftersom jag bland annat fick problem med ömmande benhinnor och lite känningar, berättar John som ändå snabbt nådde framgångar i löparsammanhang när Ludvikalöparna som ”underdogs” knep silver i både stafett-SM 3x800m och i Terräng-SM P19 2009 samt slog distriktsrekordet på 3x800m.

2013 vann John Lidingöloppet 15 km i M22. Foto: DECA Text & Bild

Jo, jag har haft enormt med skador. Men jag har fått något glädjande mellan skadorna. Det är lätt att vara efterklok men om jag ser tillbaka skulle jag nog ha gjort annorlunda i träningen från början. Det är en nackdel att vara envis och tänker att det inte gör för ont när man egentligen borde ta tag i skadan. Jag körde väldigt hårt från början, på ett sätt som kroppen inte klarade av då. Det har varit som en bergochdalbana.

John Foitzik

Crosskarriären på hyllan

Trots irriterade benhinnor, lite olika skadekänningar och crossatsningen fastnade John för löpningen, framför allt för dess enkelhet. För en utomstående kan det vara svårt att förstå envisheten och drivet som John har med tanke på att han ofta har åkt på bakslag i form av skador. Och ändå är han alltid den glada och positiva personen när man möter honom.

– Jo, jag har haft enormt med skador. Men jag har fått något glädjande mellan skadorna. Det är lätt att vara efterklok men om jag ser tillbaka skulle jag nog ha gjort annorlunda i träningen från början. Det är en nackdel att vara envis och tänker att det inte gör för ont när man egentligen borde ta tag i skadan. Jag körde väldigt hårt från början, på ett sätt som kroppen inte klarade av då. Det har varit som en bergochdalbana, säger John.

När löpningen kom in i Johns liv körde han det parallellt under ett antal år men intresset för cross svalnade och löpningen blev allt mer tongivande. Ändå, berättar John, att han har sin cross kvar i tryggt förvar även om den inte luftas allt för ofta numera.

– Löpningen gjorde att jag inte längre hade konstant ont i ryggen och genom löpningen är det trevligt att vara ute i naturen. Och jag blev trött av träningen. Ett mål jag har med träning överlag är att jag ska bli trött, men också att vara ute och aktivera mig. Det finns ingen bättre känsla än tröttheten efter ett pass, säger John.

I samband med att träningskompisarna Daniel Gleimar bytte till Turebergs FK (som senare bytte till Spårvägens FK) och Tomas Hultgren till KFUM Örebro samt att John träffade sin flickvän Petra, som var spårvägare, stod det klart för John att han inte kunde eller ville stanna i Ludvika. I samband med studier och flytt till Stockholm bytte han 2011/2012 till Spårvägens FK där Kent Claesson precis inlett tränarkarriären. Idag kan det vara runt 30 löpare med på träningspassen, lördagspassen brukar vara mest välbesökta, men när John började såg det annorlunda ut:

– Jag frågade om jag fick börja träna med dem eftersom jag flyttade till Stockholm. Då var vi kanske fyra eller fem löpare som körde tillsammans. Idag ser uppslutningen på träningarna helt annorlunda ut.

Lag-SM 2019. Foto: DECA Text & Bild

När vi började med dubbeltrösklar var det uppenbart att jag var tvungen att göra någon förändring eftersom jag hela tiden blev skadad. Nu kör jag dubbla trösklar med laktatmätning en dag i veckan, tisdagar eller torsdagar, och lite hårdare intervaller på lördagar. Fördelen med laktatmätning är att jag ser hur högt jag ligger i laktat och håller en nivå under 4 mmol för att inte stressa och fresta på kroppen för hårt. Jag mäter ofta laktat under passet, vanligen efter andra intervallen. Det viktiga i upplägget är många km i högre fart. Det är det löpning handlar om, den som klarar av att träna mest blir bäst.

John Foitzik

Träningsupplägg med dubbeltröskel

Bytet till Spårvägen medförde ett helt nytt tankesätt kring löpning där mängdträning blev en ny ingrediens i träningsupplägget.

– I Ludvika körde vi många intensiva och syrakraftiga pass under sommaren, korta intervaller med lång vila, och under hösten och vintern hade vi inslag av backe. Mot slutet körde vi nog lite längre intervaller på 1,6 km i terräng, men jag sprang inte mycket distans. Mängden låg runt tre till fyra mil i veckan. När jag kom till Spårvägen stegrades mängden mot sju till åtta mil i veckan. Jag hade problem med ett knä och fick ont så fort jag sprang över sex mil i veckan, berättar John som också framhåller att det är svårt att som relativt ny löpare veta var toleransnivån för smärta går, speciellt i samband med en envis personlighet som har förmågan att ta ut sig maximalt.

– Så här i efterhand finns det mycket jag hade velat göra annorlunda. Efter tiden i Ludvika hade jag egentligen ingen kontinuitet eller mängdträning i bagaget. Det gjorde att jag ofta kände mig sliten och hade dålig återhämtning mellan passen. Sedan var det tufft att samtidigt plugga, extrajobba på helger och satsa på löpning. Det blev nog lite för mycket av allt. Jag kände inte att jag blev bättre även om jag successivt tog steg för steg. Det är först nu jag känner att jag klarar av träningen bra. Jag har alltid varit envis och kan ta ut mig hårt på ett sätt som inte gynnar mig i träningen. Huvudet vill mer än kroppen klarar, konstaterar John.

Våren 2018 adapterade John och tränaren Kent ett nytt träningsupplägg, ungefär samma upplägg med dubbeltröskel som Kalle Berglund och tränaren Janne Bengtsson kör (läs mer om deras träningsfilosofi här). John inledde det nya träningsupplägget på våren men det blev inte långlivat då han drabbades av en stressfraktur i foten och fick ta löpuppehåll från juni till den 19 december. Under 2019 har träningen ökats allt eftersom och mängden har nu nått upp till cirka 11 mil per vecka. Civilt arbetar John 80 procent som säljare med mycket resor i jobbet, men han menar att det går bra att kombinera och packar alltid löparskorna i väskan, även om han också poängterar att det också begränsar hur mycket han kan träna för att få återhämtning.

– När vi började med dubbeltrösklar var det uppenbart att jag var tvungen att göra någon förändring eftersom jag hela tiden blev skadad. Nu kör jag dubbla trösklar med laktatmätning en dag i veckan, tisdagar eller torsdagar, och lite hårdare intervaller på lördagar. Fördelen med laktatmätning är att jag ser hur högt jag ligger i laktat och håller en nivå under 4 mmol för att inte stressa och fresta på kroppen för hårt. Jag mäter ofta laktat under passet, vanligen efter andra intervallen. Det viktiga i upplägget är många km i högre fart. Det är det löpning handlar om, den som klarar av att träna mest blir bäst, säger John.

Att träning med lägre laktathalt har visat sig vara ett positivt koncept för John är tydligt, framför allt när gränsen att träna för hårt är hårfin. John har upptäckt flera positiva aspekter av det nya träningsupplägget med dubbeltrösklar:

– Den största skillnaden med det här träningsupplägget jämfört med tidigare är att jag aldrig känner mig sådär riktigt sliten efter pass och blir inte muskulärt sliten. Det känns aldrig jobbigt att jogga dagen efter och i allmänhet känner jag mig bättre i vardagen. Fast att jag har kört ett tröskelpass på morgonen brukar jag ha en lätt skön känsla i kroppen till kvällens tröskelpass. Kör jag dubbeltröskeln på torsdagar brukar det också vara lättare att hålla ner farten på lördagspasset.

Höghöjdsläger i Flagstaff, USA, 2018. Foto: DECA Text & Bild

Höstlöpare”

Redan första året i Spårvägen, 2012, åkte John på träningsläger i Flagstaff, USA, ett läger som han återkommit till nästan varje år. Däremot har utfallet inte alltid varit det bästa:

– Jag har nästan alltid åkt dit skadad eller kommit hem skadad. 2017 var det första lägret när jag var hel och jag hade en bra säsong 2017, min bästa säsong än så länge.

John har under åren haft otaliga skador, allt från benhinnor till hjärtmuskelinflammation. Många gånger resulterade det i långa uppehåll för att lindra skadorna. 2015, efter ett par år i Spårvägen, träffade han en idrottsläkare som konstaterade att knäproblemen berodde på en plica i knä, ett ledveck i knäet som orsakade inflammation.

– Jag sprang Terräng-SM i Uddevalla 2015 men minns inte om jag bröt eller sprang i mål. Jag hade så ont att jag inte kunde stå på benet. Det var en av de jobbigaste upplevelserna. Det var som att det knäppte till och sedan kunde jag inte röra mig. Jag hoppade på kryckor fram till operationen som tack och lov bara var några veckor bort. Jag är otroligt tacksam att det gick så fort. Tre veckor senare kunde jag börja träna försiktigt och efter det har jag aldrig haft problem med den typen av skada, berättar John.

Efter att knäproblemen blivit ett minne blott fanns det fortfarande grus i maskineriet:

– Jag tror att det var Bamse (Anders Fredriksson, tränare i Spårvägens FK. Reds. Amn.) som sa att jag var en höstlöpare. Jag har haft stora problem med andningen, pollen och astma, som jag inte kommit tillrätta med än. Jag har testat olika medicinering men det är inget som biter. Därför kan jag heller inte åka på läger till ställen som Sydafrika eller med mycket växtlighet. Flagstaff som är kargare har passat mig bra. Huvudmålet har alltid varit sommarsäsongen men nu överväger jag att prioritera om mot höst och vår, bland annat terrängsäsongen. Jag har kommit till insikt att jag kommer nog aldrig kunna bli så bra under sommarsäsongen på grund av pollenproblemen, men jag har av någon anledning nästan alltid sprungit bra till terrängen. Det är otrolig skillnad i hur det är att andas ute nu, säger John som ändå sprang SM-finalen på 1500 m i Karlstad och har tidigare sprungit NM i terräng 2016 och Terräng-EM för klubblag 2015 och 2017.

Terräng-NM 2016. Foto: DECA Text & Bild

Kanske passar min löpstil att springa på gräs? Vissa upplever gräs som väldigt jobbigt men jag tror jag kan hantera det ganska bra. Pannbenet har jag efter min far som också är väldigt envis. Men det är bättre att vara envis än att ge upp för lätt. Banan är lika för alla och jag vill alltid göra mitt bästa.

John Foitzik

Terräng- och landsvägslöpning

Lidingöloppet låg i år endast två veckor innan Terräng-SM, ett av Johns mål. Därav blev det start på Lidingöloppet 15 km, även om det fanns ett sug att debutera på 30 km. Just Lidingöloppet har varit ett sådant lopp som många elitlöpare återkommer till, inte minst John. Och i Lidingöloppet har han alltid varit en av de toppnoterade löparna med en 9:e plats i P19 2010, tre starter i M22 där han slutat 4:a 2011, 3:a 2012 och vinst 2013. Åren 2014 till 2016 tog han sig till 4:e, 5:e och 6:e plats på 15 km för att i år bli 2:a:

– Det var ett tag sedan jag sprang Lidingöloppet senast och var taggad att springa 30 km 2017 men blev skadad. I år låg Lidingöloppet lite för nära inpå Terräng-SM så jag valde att springa 15 km. Jag siktade att komma topp fem. Emil var outstanding men jag trodde att Simon Sundström skulle slå mig. Emil sprang hårt från början och det hade blivit för tufft att hänga på honom. För min del blev det ett lagom lopp där jag hade sällskap av Simon hela vägen fram till de sista två km där jag gick på lite hårdare. Det blev en helt okej tid på den nya banan och det var roligt att kunna uppleva en annan andning utan pollenproblem jämfört med tidigare tävlingar i år, berättar John som sprang i mål 50 sekunder efter Emil på förnämliga 47:57.

John har ofta lyckats bra under terrängsäsongen. En anledning tror han själv är hans envishet, att han krigar trots att det är jobbigt.

– Kanske passar min löpstil att springa på gräs? Vissa upplever gräs som väldigt jobbigt men jag tror jag kan hantera det ganska bra. Pannbenet har jag efter min far som också är väldigt envis. Men det är bättre att vara envis än att ge upp för lätt. Banan är lika för alla och jag vill alltid göra mitt bästa, säger John.

Under SM i Karlstad tog sig John till final men hade bekymmer med andningen vilket han beskriver som att det blev en ”stolpe ut” i finalen. Efter SM följde en veckas vila som också lade grunden för en förkylning.

– Det blev inte så mycket uppladdning inför terrängsäsongen som jag hade tänkt, men vi har kört en del lördagspass på gräs och i kuperade motionsspår. Dubbeltröskeln har jag kört som vanligt och vi har stegrat mängden lite mot 11 – 12 mil. Det positiva är att jag nu kan hålla högre mängd utan att känna mig sliten. Inför Terräng-SM har jag haft en lite lugnare vecka, berättar John.

Det är ett högt mål i tuff konkurrens. Det är många som är bra. Jag är nyfiken på banan och har aldrig sprungit där innan. Det lär vara en gräsbana med lättare kupering. Det ska bli spännande.

John Foitzik

Liksom på Lidingöloppet har John som mål att placera sig topp fem under Terräng-SM och är anmäld till 4 km och 10 km.

– Det är ett högt mål i tuff konkurrens. Det är många som är bra. Jag är nyfiken på banan och har aldrig sprungit där innan. Det lär vara en gräsbana med lättare kupering. Det ska bli spännande, säger John och berättar att Terräng-SM ligger honom varmt om hjärtat, i synnerhet minnet av att ta lagguld med Spårvägen i Eskilstuna 2014.

Efter Terräng-SM väntar en ny tävling i Norge, den lättsprungna Hytteplanmila. Förhoppningen är att springa under 30:30.

– Jag har sprungit tröskelpass och passerat milen på 32:30, och då med lågt laktat. Det ska bli kul att se vad jag kan göra på milen idag, men det gäller att ha en bra dag också och inte vara sliten efter Terräng-SM, säger John vars pers på milen är 31:15 från Hässelbyloppet 2015.

I övrigt är terrängsäsongen öppen och tanken är att åka ned på kontinenten för att springa några terränglopp. Samtidigt, berättar John, att planerna inför framtida löparsatsningar börjar ta form. Med ett mycket fint Lidingölopp i ryggsäcken, kontinuitet i träningen och ett träningsupplägg som verkar passa John ligger framtidsplanerna öppna för honom men han vet också vad han inte vill:

– Jag orkar nog inte satsa på en ny bansäsong när jag inte kommit tillrätta med andningsproblemen. Det blir sån besvikelse varje år och jag gör mer illa mig själv än har kul.

Även om bansäsongen räknas bort finns det andra spännande mål:

– Jag tror att jag vill springa en halvmara i höst eller i vår. Det ligger lite ångest bakom det. Det kommer att bli jobbigt men jag har velat testa för att se hur det är, avslutar John.

Löparlivet tackar John för en trevlig pratstund och önskar stort lycka till under Terräng-SM och med framtida mål – och framför allt önskas en fortsatt skadefri löparkarriär!

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *