50 år i friidrottens tjänst: Curt Högberg om friidrottens utmaningar och möjligheter

Den meriterade löparen och tränaren Curt Högberg, IFK Lidingö, har tidigare berättat på Löparlivet om medeldistanslöpning under 1960- och 70-talet, en löparkultur i förändring. Här fortsätter Curts berättelse om hans engagemang i friidrotten, där han delar med sig av ett unikt och gediget perspektiv på svensk och internationell friidrott, om friidrottens framtid och om dess utmaningar och möjligheter.

U23-EM i Ostrava, 2011. Foto: Privat

LÄS ÄVEN:
Del 1: 50 år i friidrottens tjänst: Curt Högberg – löparen och coachen

Efter att Curt Högberg jobbat tre år på IBM:s Europahuvudkontor i Paris var han åter på hemmaplan 1981 men det var svårt att vara tränare i IFK Lidingö eftersom arbets- och familjeliv tog mycket tid, även om han faktiskt deltog i Dagbladsstafetten i ytterligare två år. Curt verkar trots det ändå aldrig helt ha lagt löparskorna på hyllan, men tiden var knapp för att husera på Lidingövallen med fasta träningstider och att träna andra.

INFO Curt Högberg
Född: 1942
Bor: Lidingö
Klubb: IFK Lidingö
Meriter/ledare: två ordförandeperioder i IFK Lidingö, Svenska Friidrottsförbundets styrelse 12 år, Europeiska Friidrottsförbundets Club Experts Group 8 år, Europeiska Friidrottsförbundets Utvecklingskommitté 4 år, Riksidrottsförbundets valberedning 6 år, ordförande i Lidingö Idrottsråd, Riksidrottsförbundets projekt Framtidens Förening med mera.
Har även: lett Svenska och Brittiska friidrottsförbundens attitydmätningsprojekt för tonåringar, lett IFK Lidingö Friidrotts utveckling från 300 till 1 500 medlemmar, skapat utbildning för ”Strategiska Ledare” i Svenska Friidrott, skapat Svenska friidrottsförbundets löptränarutbildningar, lett Svenska Friidrottsförbundets ”governance-projekt” samt lett arbetet med Lidingöloppets och Svenska Friidrottsförbundets Cross Country Conference.
Full fart med världens bäste! Curt Högberg var under sin tid som aktiv en utmärkt medeldistanslöpare. Läs mer om det i del 1, som du hittar här.

Om man vill utveckla en förenings verksamhet finns mycket att göra, i alla föreningar. Utöver det dagliga arbetet finns det många frågor som är långsiktigt viktiga och som att styrelser ofta inte hinner eller orkar prioritera. Jag tror att jag ofta varit en av dem som försökt lyfta det långsiktiga perspektivet. Saker som kanske inte syns idag men som är viktiga inför framtiden.

Curt Högberg
Den första ordförandeperioden, en brytningstid i föreningen

Under våra samtal framkommer att Curt redan under tiden före Paris hade många idéer och synpunkter på saker som kunde förbättras och stärkas i föreningen. Utan att kunna lägga mycket tid gick Curt ändå in som ordförande i IFK Lidingö för första gången 1985, en första ordförandeperiod som varade fram till 1992.

– Om man vill utveckla en förenings verksamhet finns mycket att göra, i alla föreningar. Utöver det dagliga arbetet finns det många frågor som är långsiktigt viktiga och som styrelser ofta inte hinner eller orkar prioritera. Jag tror att jag ofta varit en av dem som försökt lyfta det långsiktiga perspektivet. Saker som kanske inte syns idag men som är viktiga inför framtiden, säger Curt.

Under åren när Curt var tränare och lagkapten för föreningens Dagbladslag passade han på att dra in bland annat Assar Blomquist, som är pappa till Örjan och Anders Blomquist, Vasaloppsvinnarna, som ledare i föreningen.

– Assar och jag fick med en visionär skolchef på att starta Lidingös friidrottsgymnasium. Vi hade läst om att Växjö startat ett sådant och att Karlstad funderade på det. I vårt tycke lät det helt rätt, och det gjorde det även för skolchefen Tore Ahlström. Det här var långt innan riksidrottsgymnasium (RIG) och nationellt godkänd idrottsutbildning (NIU) var uppfunnet, men det hela måste ändå godkännas av Friidrottsförbundet. När Tore hade tröttnat på alla förmaningar och konstiga regler som Förbundet kom med sa han till sist till oss att “vi sk-r i dom där, vi går hem och startar ett eget friidrottsgymnasium”. Och så blev det. Lidingö blev det tredje friidrottsgymnasiet, men verkade under lång tid utanför det formella RF- och Förbundssystemet, berättar Curt.

Det hände också en del på tävlingssidan:

– Under 80-talet blev vi gradvis bättre på elitsidan. Våra damer blev svenska lagmästare och både Annica Ericsson och Martin Enholm deltog i VM. För mig var det en extra känsla att se finalen på 800 m i SM 1987, med tre löpare från IFK Lidingö och Martin Enholm som segrare.

– Den här tiden kändes också som en bryttid, där vi i Lidingö låg ganska långt fram. Vi anställde barn- och ungdomsansvarig, startade Lidingö-OS och ett Friidrottsgymnasium, och lite annat, samtidigt som vi hade mycket att göra med vårt växande Lidingölopp, det första långloppet, säger Curt.


Assar Blomquist var en av ledarna i IFK Lidingö som var med och startade Lilla Lidingöloppet. Bilden är från 2013.
Foto: Deca Text&Bild
Nya ledargenerationer

Utöver Assar Blomquist drog Curt dessutom in Valdemar ”Valle” Svensson, som också jobbade på IBM, till att bli ledare i föreningen. Att få in dem i föreningen var betydelsefullt säger Curt till Löparlivet. Båda blev senare ordföranden i föreningen och Assar blev efter det ordförande i Lidingöloppet under 17 år och Valle drogs in i Förbundsstyrelsen.

– Ledare med sunda och eftertänksamma idrottsvärderingar och som tar ansvar är basen i en förening, menar Curt.

Många ledare lade mycket ideell tid på Lidingöloppet året runt. De hade ingen anställd på heltid förrän andra halvan av 80-talet när Lasse Dahlstedt anställdes.

– Vi hade en bra styrelse och vi lyckades engagera nya och erfarna personer som ledare, sådana som Assar, Valle, Heinz Gehrig, Lasse Dahlstedt med flera. De var en garanti för att Lidingöloppet höll färdriktningen. Assar var också drivande i att starta Lilla Lidingöloppet, det första ‘Lilla-loppet’, berättar Curt.

Föreningens nyanställda ungdomsansvarige, Anders Julin, klev in som en färgklick och stärkte kraftigt friidrottens synlighet, inte minst märktes det genom att 75 procent av alla mellanstadieelever deltog i det ‘Lidingö-OS’ som föreningen startade. För att ta hand om träningssidan och det nystartade Friidrottsgymnasiet anställdes Lennart Nilsson, och han blev, menar Curt, även i annat än träningsfrågor på många sätt en stabilitet i föreningen. Något senare anställdes även en ung smålänning, Toralf Nilsson, som senare började jobba på Förbundet och blev EM-general för EM i Göteborg 2006.

– När vi skulle arrangera terräng-SM 1989 hade vi en rekordung grupp som tog fullt ansvar för arrangemanget, där tre av fyra var under 30 år: Toralf, Janne Åkerblom, som senare bland annat var regissör på Diamond League och en massa andra roller, och Ola Svensson, sen många år kanslichef i Spårvägen – fast det var ju inte riktigt meningen. Mamma Ann-Mari Hevreng var den fjärde personen och lite av mitt öra i rälsen. Jag måste ju erkänna att det kändes lite nervöst med ett så ungt gäng som fick köra själva, men jag visste ju hur engagerade och duktiga de var och det gick också fantastiskt bra. Det var ett viktigt sätt att utveckla nya ledare, både för oss och för svensk friidrott. Alla tre är idag viktigare ledare i svensk friidrott, säger Curt.

– Det fanns mycket att göra men jag tycke vi hängde med ganska bra under den här perioden, konstaterar Curt med facit i handen.


Andra halvan av 80-talet talades det om en att beskatta joggare/löpare, något som kunde ha drabbat Lidingöloppet hårt enligt Curt Högberg. Foto: Deca Text&Bild
Löpningen nära att lämna Svenska Friidrottsförbundet?

Allt var inte en dans på rosor. Lidingöloppet skapade under andra halvan av 80-talet också spänningar i Friidrottssverige.

– Förbundet såg att en massa nya ´joggare’ som betalade anmälningsavgifter till både Lidingöloppet och Stockholm maraton som hade startat 1979. Många såg inte ‘joggare’ som friidrottare eller riktiga löpare. Förbundet var ganska ointressarad av det nya fenomenet, men såg en möjligheten att få in pengar till Förbundets vanliga verksamhet. Man införde en joggingskatt och ville senare höja den kraftigt. När vi startade Lilla Lidingöloppet gjorde vi det för att få många ungdomar att springa och satte en låg anmälningsavgift, tre kronor. Då ville Förbundet ha två kronor för varje ungdom, det vill säga tvinga oss höja avgiften med 66 procent, förklarar Curt.

Föreningens ideella funktionärer började protestera. Curt berättar att flera funktionärer tog semester både en och två veckor före Lidingöloppet för att jobba med arrangemanget, men började vägra jobba om det var Förbundet som skulle få pengar.

– Jag minns när Anders Olsson, Stockholm Maratons skapare, och jag åkte till Friidrottsförbundets årsmöte för att argumentera mot skatten. Det var min första erfarenhet av ett Förbundsårsmöte och det kändes som att komma in i en annan värld, jämfört med de idrottsmiljöer jag varit verksam inom dittills. Här kändes det för mig som att det handlade mer om politik och makt. Ingen verkade speciellt intresserad av att lyssna på vår syn eller lära mer om de nya arrangemang och det nya intresset som vi jobbade med, förklarar Curt och fortsätter:

– Anders var så deppad i bilen på vägen hem att han nästan gled ned och satt på golvet i passagerarsätet. Jag tror inte han sa ett enda ord på vägen hem. Vi vred och vände på vilka alternativ som fanns. Att lämna Svenska Friidrottsförbundet skulle naturligtvis vara svårt för våra aktiva, men man kanske skulle kunna göra det för ‘joggarna’ eller åtminstone vårt arrangemang, om skattefrågan skulle drivas för långt? Ungefär samtidigt fick vi också propåer från privata företag om att sälja Lidingöloppet. Debatten om skatt på löparna fanns kvar i många år, även om den senare döptes om till sanktionsavgift och gradvis tonades ner.


Ungdomar, ungdomar och åter ungdomar!

När den första ordförandeperioden var till ända hade Curt ingen formell roll inom friidrotten under några år, men när Friidrottsförbundet mot slutet av 90-talet startade en ”observationsgrupp” som skulle reflektera över friidrottens framtid var Curt en av de sex till åtta personer som ingick i den. En gång i månaden träffade gruppen intressanta personer som under en fri agenda berättade om sin syn på friidrotten, vad som var viktigt att tänka på inför framtiden och vad de trodde att vi kanske inte förstod. Gästerna var professorer i samhällsämnen, Idrottsmedicinska kommittén, SOK och gäster från andra länder. Curt vittnar om många spännande diskussioner och suverän utbildning som gav ett ovärderligt perspektiv på friidrott.

– Den första lördagen tog nog ändå priset. Gäst var en professor i religionssociologi från Uppsala, lite av en guru inom skandinaviska akademiska sociologikretsar, och med god insikt i idrottsrörelsen. Han förklarade bland annat hur grundvärderingar och livsstilar växer fram hos ungdomar, redan tidigt i tonåren, och att man också oftast behåller de livsstilar som man då bygger upp under resten av livet. Vi förstod gradvis under förmiddagen att det fanns mycket att fundera över för oss och i slutet frågade någon av oss vilka tre saker han tyckte att vi borde ta till oss speciellt och fokusera på för att det skulle gå bra för svensk friidrott. Jo, det kunde han;

– ‘För det första bör ni fokusera på ungdom, för det andra på ungdom och för det tredje bör ni fokusera mer på ungdom. Om ni missar att skapa en livsstil med intresse för friidrott i tonåren så kanske ni missar de individerna resten av deras liv’, sa han, återberättar Curt och tillägger:

– Han tydliggjorde saker som åtminstone jag inte hade tänkt på fullt ut. En idrott som inte engagerar många, framför allt nya generationer, riskerar att hamna i en långsam utförsbacke som det kan vara svårt att ta sig ur.


Vi listade vilka föreningar som fanns i respektive kommun, hur många aktiva föreningarna hade i olika årsgrupper och satte det i relation till folkmängden. Senare träffade jag en större grupp centrala ledare i varje distrikt för att diskutera läget och vad dom tyckte. Fram trädde en bild som inte kändes så bra. Vi hade en hel del barn i verksamheten, men så snart man kom upp till 13 till 15 år minskade antalet snabbt. I junioråldern var det väldigt väldigt tunt. Det här var något nytt. Från en sammanställning som gjorts på Förbundskansliet kunde vi också se att det skett en stor förändring. Under bara den senaste dryga tioårsperioden hade friidrotten tappat 35 procent av de aktiva i de övre tonårsåldrarna.

Curt Högberg
Svensk friidrott tappar 35 % av sina ungdomar

Några år senare blev Curt ombedd av Svenska Friidrottsförbundet att göra en förstudie av svensk friidrott. Förstudien skulle göras under vägledning av en styrelsemedlem och generalsekreteraren förklarar Curt, och hade ett syfte:

– Förstudien skulle presenteras för årsmötet och vara ett underlag för att diskutera huruvida Förbundet borde göra en organisationsstudie eller inte. I praktiken handlade det för Förbundet, som vanligt, om distrikten. I min värld så börjar varje organisationsöversyn med att man skaffar sig en bild av hur verksamheten ser ut idag, vad problemen kan vara och i vilken riktning man vill utveckla verksamheten. Utifrån detta diskuterar man hur man bäst organiserar sig för att få det att hända.

– När jag påbörjade arbetet insåg jag dock att det i det här fallet inte fanns någon nulägesbeskrivning värd namnet. Inget om hur många ungdomar eller aktiva vi hade, inget om hur föreningarna mådde, eller om hur många av föreningarna som försvunnit, känslan var att det var ganska vanligt, och inget om hur vår omsättning utvecklades och så vidare. Men jag bestämde mig för att försöka göra jobbet ändå, säger Curt.

Curt beskriver att han valde att göra en egen nulägesbeskrivning. Han valde ut tre olika typer av distrikt och gjorde en detaljerad kartläggning av dom, som en indikation på nuläget. Till sin hjälp hittade han en engagerad ledare i vart och ett av distrikten.

– Vi listade vilka föreningar som fanns i respektive kommun, hur många aktiva föreningarna hade i olika årsgrupper och satte det i relation till folkmängden. Senare träffade jag en större grupp centrala ledare i varje distrikt för att diskutera läget och vad dom tyckte. Fram trädde en bild som inte kändes så bra. Vi hade en hel del barn i verksamheten, men så snart man kom upp till 13 till 15 år minskade antalet snabbt. I junioråldern var det väldigt väldigt tunt. Det här var något nytt. Från en sammanställning som gjorts på Förbundskansliet kunde vi också se att det skett en stor förändring. Under bara den senaste dryga tioårsperioden hade friidrotten tappat 35 procent av de aktiva i de övre tonårsåldrarna, berättar Curt.

Den slutsats som Curt presenterade till årsmötet var att de viktigaste frågorna inte primärt borde handla om distriktsorganisationerna utan snarare om hur vi kunde utveckla basen för svensk friidrott, föreningarna, och hur vi skulle kunna få fler ungdomar att stanna i friidrotten.

– Men jag blev ju förvånad när jag dagarna innan min presentation på årsmötet blev ombedd av Förbundet att inte så tydligt visa de problem vi hade på ungdomssidan, säger Curt och berättar vidare:

– Föreningarna på årsmötet blev hur som helst ordentligt intresserade och uttryckte sin vilja att både avsätta pengar och till att fortsätta arbeta med frågan. Det initierade en diskussion, ett utvecklingsintresse och kraft som höll i sig i ganska många år. Det vara ett gemensamt arbete mellan föreningar och i regioner, men Förbundet var oftast ganska oengagerat, säger Curt.


En fråga som Curt brottats med är hur man ska få fler tonåringar och ungdomar att stanna i friidrotten. På bilden ett UC-Väster läger i Ryahallen, Borås 2013. Foto: Deca Text&Bild
1 % fortsätter med friidrott, mer än 22 % tränar regelbundet löpning utanför andra idrotter

Året efter, 2002, valdes Curt in i Förbundets styrelse. Han släppte inte förenings- och ungdomsfrågorna men konstaterade att på Förbundet efterlystes mer fakta innan man ville börja arbeta mer aktivt med till exempel tonårsfrågan. Ett problem var att det inte fanns mycket pengar. Curt lyckades slutligen hitta finansiering till en riktig studie och attitydundersökning, tack vare att han skapade ett samarbeta med Brittiska Friidrottsförbundet:

– På så sätt kunde vi sänka kostnaden kraftigt för oss i Sverige genom att vi tack vare samarbetet också fick ekonomiskt stöd från Europeiska Förbundet, som jag lyckats få intresserade av frågan. Vi intervjuade 1 000 ungdomar i åldern 17 till 19 år från vardera Sverige och Storbritannien. Ungdomarna fick samma frågor och svaren blev i stort sett identiska. Alla sa att de hade provat på friidrott. 15 procent hade varit med i en friidrottsförening, men bara en procent var kvar när vi frågade, nu när de var i åldern 17 till 19 år. 25 % sa att de tränade regelbundet på gym, 22 procent att de regelbundet tränade löpning, utanför föreningarna. 50 procent sa sig faktiskt träna löpning regelbundet om vi räknade in dom som tränade löpning som en del av annan idrottsträning. Dessutom sa 75 procent att de var intresserade av att utöva friidrott, men kravet var att få göra det på den ambitionsnivå som man själv bestämde och att få göra det ihop med kompisar och familj. Det ansåg man inte att man fick i föreningarna.

– Storleken på de här siffrorna är säkert lika relevanta idag. De verifierar förstås att vi har en del problem, men framför allt pekar det på vilka fantastiska möjligheter friidrotten har. Det här är fakta som klarlägger möjligheter och var och hur man kan ta tag i frågan, betonar Curt.


Det är naturligtvis ett ganska svårt ämne och framför allt ännu svårare att veta vad man bör göra åt det. Det finns aldrig någon quick fix i sådana här framtidsfrågor, men jag lärde mig också att Förbundsstrukturen på många sätt är trögrörlig och ganska konservativ. Lyhördheten för långsiktiga förändringar i det omgivande samhället, till exempel ungdomar, finns inte riktigt eller fångas i alla fall inte upp i aktiva utvecklingsplaner.

Curt Högberg
Friidrotten i Europa har samma problem – och möjligheter!

Denna tonårsstudie beskrev situationen med fakta, och friidrottens situation även för fler än Sverige. De Brittiska siffrorna var nästan identiska. Europaförbundet, som varit en av finansiärerna och följt arbetet, blev ännu mer intresserade och drev frågan vidare:

– Jag presenterade bland annat studien i ett seminarium om ungdomsidrott som Europaförbundet bjöd in sina 50 länder till. På samma seminarium talade en professor i idrottssociologi från Norge. Han beskrev friidrotten som den sista restposten av den gamla industrialismen, den kultur som byggde på att man jobbade med samma repetitiva uppgift vid det löpande bandet. Om du jobbade hårt i många år och gradvis blev bättre på de saker du gjorde kunde du få en medalj som belöning. Han menade att friidrotten på många sätt fungerade på samma omoderna sätt och långsiktigt riskerar att dö, om man inte gradvis förnyar verksamheten. Han ansåg bland annat att våra tävlingsformer inte bör vara så förutsägbara, utan bör inkludera fler aspekter som handlar om taktik och öppna för mer inslag av tillfälligheter, berättar Curt som också presenterade studien tillsammans med Europaförbundets ordförande för IAAF:s ledning och för samtliga sex regionerna inom IAAF.

Hemma i Sverige beskriver Curt att intresset för studien på Förbundsnivå var ganska svalt:

– Det är naturligtvis ett ganska svårt ämne och framför allt ännu svårare att veta vad man bör göra åt det. Det finns aldrig någon quick fix i sådana här framtidsfrågor, men jag lärde mig också att Förbundsstrukturen på många sätt är trögrörlig och ganska konservativ. Lyhördheten för långsiktiga förändringar i det omgivande samhället, till exempel ungdomar, finns inte riktigt eller fångas i alla fall inte upp i aktiva utvecklingsplaner.

På styrelsenivå, förklarar Curt, försökte några av oss göra skisser på och inspel för nya tävlingsformer, SM i strandlöpning och nya former av man-mot-man löpning:

– Det väckte aldrig någon entusiasm, oftare frågor om varför det är Förbundet som bör ta initiativ till nya saker. Dessutom försökte några stycken av oss att hålla liv i en årsmötesmotion från Fredrikshof om Dagbladsstafetten och föreslå att införa ett SM i Parkstafett, för att ersätta det som svensk Friidrott tappade när Dagbladsstafetten tynade bort (Läs mer i den första intervjun). Om vi ska lyckas så behövs en organisation som är mindre trög, är mer nyfiken på nya möjligheter och vågar prova nytt.


Diamond League på Stockholms Stadion 2018. Foto: Deca Text&Bild

Vi tänker inte alltid på att det är ett problem även för oss i Sverige när intresset för Diamond League i Tyskland är så lågt att det inte längre visas i någon större tv-kanal. Vi känner oss stolta att ibland kunna säga att vår idrott är ‘den olympiska huvudidrotten, men risken är att varje gång vi säger det så lutar vi oss i praktiken mot det som varit, istället för att fokusera på dagens situation och det vi behöver göra inför morgondagen. Jag tror inte alls att utvecklingen av friidrottens andel av bidragen från IOK styrker ett sådant tänk.

Curt Högberg
Arenafriidrottens attraktionskraft minskar men löpningens ökar

Attitydmätningarna var något som Curt tyckte också gav många svar.

– I europeiska förbundet var man nyfiken och lyssnade på både attitydmätningen och annat. Europeiska Förbundets ordförande började tala om ‘a second pillar’, det vill säga den delen av friidrotten som inte bara handlar om elit och medaljer, utan även bredare ungdomsaspekter, löpning och hälsa. Det blev senare en del av EAA:s huvudstrategier, förklarar Curt och fortsätter berätta:

– Attitydmätningen och andra inspel skapade ett intresse hos EAA att veta mer. EAA och IAAF engagerade McKinsey, ett av världens mest kända konsultföretag, för en bredare studie – ‘Future of Athletics’ – om hur det går för friidrotten i Europa. Jobbet gjordes av ett team i London, som jag under ett halvår var en del av. Vi kartlade nuläget för friidrotten, i termer av intresse, resultat, deltagande, omsättning och infrastruktur, föreningar, Förbund etcetera, och skissade på vilka förbättringsalternativ som skulle kunna finnas.

I resultatet berättar Curt att det framkom att bland annat arenafriidrotten sakta krymper medan löpningen växer:

– Vi såg också att 70 till 80 procent av pengarna i den globala friidrotten kommer från Europa, till största delen från de fem största västländerna. Det vill säga den del av världen där vi såg att attraktionskraften och friidrottsmarknaden verkar gå ner. Inte någon bra kombination. Vi noterade också att merparten av de växande löpararrangemangen drivs av privata företag. Inte ens i England visade Friidrottsförbundet något intresse när London Maraton skapades, det som nu drivs som en fristående stiftelse. Sverige är unikt i och med att alla större löpararrangemang fortfarande drivs av föreningarna.

Utvecklingen av arenafriidrotten är också en av bakgrunderna till att de internationella arenatävlingarna på många håll har det jobbigt ekonomiskt:

– Vi tänker inte alltid på att det är ett problem även för oss i Sverige när intresset för Diamond League i Tyskland är så lågt att det inte längre visas i någon större tv-kanal. Vi känner oss stolta att ibland kunna säga att vår idrott är ‘den olympiska huvudidrotten, men risken är att varje gång vi säger det så lutar vi oss i praktiken mot det som varit, istället för att fokusera på dagens situation och det vi behöver göra inför morgondagen. Jag tror inte alls att utvecklingen av friidrottens andel av bidragen från IOK styrker ett sådant tänk.

Det Curt beskriver visar på hur komplext det internationella perspektivet är:

– Det är det internationella tävlingssystemet som syns. De underliggande nationella systemen är mer komplexa och syns inte på samma sätt, men det är där intresset för friidrott byggs, eller inte byggs. Dessutom varierar utseendena på klubbsystemen en hel del, även i Västeuropa och det är få av ledarna som har inblick i olika länders situation på ett djupare sätt. Som ansvarig för EAA Clubs Expert Group vet jag att det därför är svårt att hitta gemensamma aspekter och lyfta helheten, menar Curt.

IAAF är just nu i en process att skapa en mer professionell organisation, med färre personer som väljs på kongressen och fler som engageras på professionella meriter.

– Tanken är väl att det ska ge större möjligheter att greppa en ganska komplex verklighet och ge större förmåga att agera mer dynamiskt och ta tag i långsiktigt svår frågor. Vi får väl se hur det lyckas, säger Curt.


“Våra tränare är oerhört viktiga, men styrelserna och ordförande i föreningarna är minst lika viktiga. Det är dem som har ansvaret, ser helheten och behoven i verksamheten” säger Curt Högberg. Bilden är från en löptränareutbildning 2016. Foto: Deca Text&Bild
Fokus på ‘Strategiska Ledare’ och på fler löptränare

Curt lärde sig att det vara svårt att får till en riktig utvecklingskraft i friidrotten här hemma.

– Vi saknar ett arbetssätt och en kultur som bygger på fakta, en bredare analys och vilja till förnyelse, typ den kartläggning vi gjorde i tonårsfrågan. Eller också så orkar vi bara inte. Utan fakta skapas ingen insikt, diskussioner eller intresse för utveckling. Våra tränare är oerhört viktiga, men styrelserna och ordförande i föreningarna är minst lika viktiga. Det är dem som har ansvaret, ser helheten och behoven i verksamheten, menar Curt och fortsätter.

– Föreningsstyrelserna har ett oerhört komplext och brett ansvar och är samtidigt väldigt sköra organisationer, oftast med små eller inga kanslier till sin hjälp. Förbundet är föreningarnas samarbetsorgan men den levande kontakten mellan föreningsordföranden och förbundsledningen är tunn. Föreningsordförandena blir på många sätt ganska ensamma med sin situation. Jag tror att många inte fullt ut inser hur brett och komplext ansvaret i ordföranderollen är förrän de själva sitter där. Det gällde i alla fall mig.

Under sin tid i Förbundsstyrelsen tog Curt därför initiativ till en ny typ av utbildning för föreningsstyrelser och ordföranden, som de kallade för ‘Strategiska Ledare’, de som är och ska vara lite mer intresserade av våra långsiktiga frågor.

– Syftet med utbildningen ”Strategiska Ledare”, förklarar Curt, var från början att stärka, stödja och skapa engagemang för våra framtidsfrågor. Och att göra det genom att skapa en dialog med föreningsstyrelserna för att med hjälp av fakta och analyser gradvis skapa intresse, en gemensam syn på problem och möjligheter och behovet av utveckling. Tanken var att detta skulle göras ihop med Förbundsledningen och bli deras sätt att kunna lyssna och diskutera föreningsstyrelsernas tankar och behov. I ett Årsmöte beslöts också om en årsvis planeringsprocess där Förbundsledningen varje höst skulle diskutera med föreningsstyrelserna lite mer konkret om de närmaste årens arbete på det centrala Förbundet.

– Utbildningen kom igång, men jag är inte övertygad om att alla hade samma bild av syftet. Det är säkert inget fel på dagens version av den utbildningen, ‘Förening Smart’, men jag är osäker på hur den lever upp till syftet. Det kanske kommer, tillägger Curt och berättar vidare:

– Jag är inte heller säker på om den beslutade ‘planeringsprocessen’ genomförs så att föreningsordförandena stimuleras och engageras. Förbundet är föreningarnas samarbetsorgan och man kan tycka att det borde vara svårt att sitta i Förbundets styrelse utan att ha insikt i föreningsstyrelsernas situation, vara medlem, eller ännu hellre ordförande, i en förening, filosoferar Curt.


När det kommer på tal om att riva Lidingövallen blir Curt Högberg ordförande en andra gång i IFK Lidingö och lyckas mobilisera öborna för att rädda vallen. Foto: Privat
Lidingö kommun beslutar att ta bort Lidingövallens friidrottsanläggning

Året var 2007 och vi landar åter i den lokala friidrotten på Lidingö. Mycket hade hänt i IFK Lidingö och ett stort problem, förklarar Curt, var att elitambitionen i föreningen drivits allt för hårt mot slutet av 90-talet och ekonomin skenat. Föreningen hade fortfarande samma antal medlemmar, cirka 300, men det blev allt svårare att engagera ledare. Däremot hade fotbolls- och tennisföreningarna på Lidingö vuxit kraftigt och ville ha mer plats och båda föreningarna håller till på Lidingövallen tillsammans med friidrotten.

– Kommunen beslöt därför att ta bort Friidrottsanläggningen på Lidingövallen, för att bereda mer plats till tennis och fotboll. Istället planerade kommunen att hyra in friidrotten på en ny friidrottsbana på Bosön som Djurgårdens fotboll sas skulle investera i. Vad de inte förstod var att Lidingövallens plats ‘mitt i byn’ är oersättlig om friidrotten ska ha chans att ha en meningsfull barn- och ungdomsverksamhet, en del av föreningens verksamhet som verkade ha försummats av föreningen. Dessutom visade det sig att Djurgårdens planer att investera på Bosön inte fanns, mer än i kommunens och Bosöns förhoppningar. Men först skulle Lidingövallen rivas, berättar Curt.

Curt målar upp en bild där den dåvarande ordföranden och några av elittränarna i styrelsen hade låtit detta hända utan att andra i föreningen känt till utvecklingen.

– När en del av oss andra visade att vi inte kunde acceptera detta, avgick ordförande via ett SMS, tillsammans med några andra styrelsemedlemmar och elittränare, förklarar Curt.

– Vi satt några stycken kvar en sen kväll och tittade på varandra. Vem vill bli ordförande? Och de tittade på mig. Vi låg i ordentlig brygga. Kommunalrådet som drivit frågan ville inte ens träffa oss. När vi efter sex veckors försök fick till ett möte med honom började han med att fråga vad vi ville. Om vi ville prata Lidingövallen så skulle vi bara veta att det var beslutat och kommer att genomföras. Sa han.

I väntan på att få träffa honom hade den nya friidrottsledningen börjat prata med övriga partier. Inför Kommunfullmäktiges budgetmöte hade de fått med alla oppositionspartierna som, på grund av Lidingövallsfrågan, sa nej till hela majoritetens budget när den skulle godkännas i Fullmäktige.

– Vi lärde oss att det nämligen krävs 2/3 majoritet för en budget i Fullmäktige första gången den kommer upp. Inför det extrainsatta budgetmötet i Fullmäktige en månad senare kunde vi också överlämna ett krav på folkomröstning om friidrottsanläggningen som undertecknats av 20 procent av Lidingös röstberättigade befolkning under två veckor. När vi samlade signaturer på kravet om folkomröstning var det min erfarenhet att den positiva erfarenheten av Lidingö-OS från skoltiden för många nu var ett av skälen till att de tyckte att det var viktigt att värna om friidrotten och Lidingövallen, berättar Curt

I det andra Fullmäktigemötet kunde den politiska majoriteten dock driva igenom sin budget eftersom det nu räckte med 50 procent av rösterna. Men frågorna hade fått fäste och rört upp damm på ön:

– De makthavande partierna började nog inse att det här kanske ändå inte var en så bra idé. I efterhand fick vi också veta att de börjat förstå att idrotten kan visa stor kraft när det verkligen behövs. En oppositionspolitiker var under den här tiden hela tiden på mig och sa att vi idrottsledare i framtiden måste engagera oss mer i kommunpolitiken. Han hade nog rätt, konstaterar Curt.


Vi det här laget hade vi lärt oss mycket om både måtten på Lidingövallen och hur man bygger friidrottsanläggningar och efter många turer blev det till slut en ‘ommålning’ och omläggning av ytlagret på existerande anläggning. Sedan dess har arbetet fortsatt, nu har vi kunnat jobba mer tillsammans med de andra föreningarna, och i dessa dagar, april 2019, beslutade kommunstyrelsen på Lidingö att man ska rusta Lidingövallens friidrottsanläggning. På riktigt. Vi hoppas!

Curt Högberg
Friidrottsanläggningen på Lidingövallen blir kvar

Den politiska majoriteten hade lovat fotbolls- och tennisföreningarna större ytor och dessutom lovat RF att investera på Bosön:

– De gillade förstås inte att vi nu sa att det här inte var någon bra ide. Kommunen hade ställt de andra idrotterna mot oss. Man hade dessutom sett till att friidrottsföreningen inte ens hade Riksidrottsförbundet på sin sida. RF:s Generalsekreterare meddelade oss att han inte kunde träffa oss. Han kunde inte träffa föreningar, eftersom han bara jobbade med specialidrottsförbunden, meddelade han. Efter en del trassel på ännu högre nivå fick vi till slut till ett lunchmöte, men det kändes inte bra, säger Curt och fortsätter berätta om hela röran:

– Vi hade fått bedömningen av personer inom den politiska majoriteten – det fanns faktiskt personer där som pratade med oss, men mer i hemlighet – om att hela frågan nu blivit så stor och samlat så stort motstånd att det kunde ligga i korten att tänka om. Expansionslöftena till fotbollen, tennisen och Bosön måste i så fall tas tillbaka, vilket säkert inte var en populär process.

Sommaren 2008, ett drygt halvår efter det att budgeten godkänts av kommunfullmäktige, meddelade kommunen att planerna ändrats och friidrottsanläggningen skulle behållas på Lidingövallen.

– Man ville få vårt stöd för att gå ut med en gemensam pressrelease om att vi var överens om att bygga en mer begränsad friidrottsanläggning som, om jag minns rätt, skulle bestå av två banor runt, säger Curt med ett fniss och tillägger:

– Vi det här laget hade vi lärt oss mycket om både måtten på Lidingövallen och hur man bygger friidrottsanläggningar och efter många turer blev det till slut en ‘ommålning’ och omläggning av ytlagret på existerande anläggning. Sedan dess har arbetet fortsatt, nu har vi kunnat jobba mer tillsammans med de andra föreningarna, och i dessa dagar, april 2019, beslutade kommunstyrelsen på Lidingö att man ska rusta Lidingövallens friidrottsanläggning. På riktigt. Vi hoppas, säger Curt.

Idén att ta bort friidrotten var inte genomtänkt, men beslutet var fattat av kommunstyrelsen och Curt kan konstatera:

– Om vi inte arbetat så hårt och professionellt hade vi aldrig lyckats vända kommunens beslut. Vi fick hjälp och stöd av många, höll oss till fakta och gjorde aldrig personfrågar av ämnet, även om till exempel jag själv drabbades av just det. Det var nog inte många veckor som jag jobbade under 60 timmer per vecka med föreningen under det första året.

– Hade vi inte lyckats vända beslutet om att lägga ner Lidingövallen hade det med all sannolikhet varit början på slutet för friidrotten på Lidingö, påpekar Curt.


2013 är Curt Högbergs sista år som ordförande i IFK Lidingö, samma år tar P17-laget guld i Stafett-SM 1 000 m. I laget: Erik Lidén -96, Fredrik Lorentzon -97, Erik Hermelin -96, Andreas Movin -96. Foto: Deca Text&Bild
Från 300 till 1 500 medlemmar

Den andra ordförandeperioden satt Curt som ordförande i sju år och när han slutade hade medlemsantalet stigit från 300 till 1 500 medlemmar. Hur är det möjligt?

– Det är inte så svårt, jag testade bara det jag lärt mig i alla diskussioner med professorer och friidrottsledare från olika delar av landet och i de olika projekt och studier jag jobbat med. Men det krävs en fruktansvärd massa arbete och att man är många som tror på samma sak.

Tack vare turerna runt Lidingövallen kunde föreningen få många att engagera sig för en omstart för föreningens verksamhet. Det innebar bland annat att bygga upp en ny ledargeneration och att det underlättades säkert av att vi var flera från det gamla ledarskiktet som hjälpte till.

– Vi började med ett antal diskussioner om syfte och mål med förening. Under hela resan hade vi sedan öppna ‘strategidagar’ där alla var välkomna för att diskutera, göra planer och försöka sätta mål. Vi var tydliga med att vi ville vara till för alla och behålla alla. Minst en gång om året ordnades enkla men trevliga middagar med föreningens ledare och vi startade löpträning för föräldrar, berättar Curt som också säger att han fick träffa många nya trevliga och engagerade människor.

Det nästan första som gjordes vara att starta ett tonårsprojekt för årskullen 13 till 14-åringar som nyss hade tappat sin elittränare på grund av idrottsplatsfrågan. Vartefter nya årskullar kom in underifrån utvidgades projektet till att bli en tonårskommitté. Varje årskull hade en egen ansvarig ledare, helst fler än en, som ansvarade för att årskullens verksamhet var sådan att alla i årskullen ville vara kvar. Vi försökte skilja ledarrollen från tränarrollen.

– Syftet var, och är, att varje individ ska ges möjlighet att träna efter sin egen ambition, och specialisering, men fortfarande tillhöra samma sociala miljö. Den ansvarige ledaren skulle se till att verksamheten var sådan att alla vara kvar. Varje halvår gick jag som ordförande genom varje årskull, individ för individ med de ansvariga årskullsledarna. Allt för att bygga upp en känsla av att varje aktiv och ungdom är viktig. Vi ville behålla alla och att hitta lösningar för det. Vartefter att grupperna blev äldre blev träningsveckorna ett allt större pussel av erbjudanden, för att passa alla. Vi löste inte alla problem men vi var tydliga med vad vi ville. Parallellt strukturerade vi upp barnverksamheten, från sju till 12 år, så att ansvariga föräldratränare för de nya grupper som startades i sjuårsåldern inte ska behöva uppfinna hjulet när en ny kull startar, förklarar Curt.

I de första tonårskullarna gjordes regelbundna enkäter och uppföljningar och efter sju till åtta år gjordes djupintervjuer med ett tiotal från den allra första tonårskullen.

– Jag minns att jag pratade med en kille som nu jobbade i Silicon Valley. Han beskrev hur mycket den sociala miljön och ledaren för årskullen hade betytt i hans liv, både när han börjat högstadiet och när han i gymnasiet bytt skola och klasskompisar och tyckte att det var ganska jobbigt. Han berättade att friidrottskompisarna då varit en trygghet. Han beskrev hur mycket hans årskullsledare, som hade varit med hela resan, hade betytt i hans liv.

Föreningen växte underifrån och snart hade de nästan hur många frivilliga ledare och funktionärer till Lidingöloppet som helst, något som det bara några år tidigare hade haft panisk brist av. Ekonomin förbättrades och den interna infrastrukturen stärktes bland annat genom att föreningen hade råd att bygga ut kansliet. När 2013 gick mot sitt slut hade medlemsantalet femdubblats till 1 500 medlemmar. 2014, samma år som Curt avgick som ordförande, blev föreningen utsedd till Stockholms Barn- och Ungdomsförening.

– Jag är övertygad om att det går att engagera många unga och många ledare för friidrotten. Många fler än idag. Om man är tydlig med att man vill vara något för många. Då skapar man också resurser och en infrastrukturen som på längre sikt skapar en starkare förening. Jag tycker att IFK Lidingö bevisat det.

Jag är övertygad om att det går att engagera många unga och många ledare för friidrotten. Många fler än idag. Om man är tydlig med att man vill vara något för många. Då skapar man också resurser och en infrastrukturen som på längre sikt skapar en starkare förening. Jag tycker att IFK Lidingö bevisat det.

Curt Högberg

Idrottens roll i samhället

Efter alla problem på grund av Lidingövallsfrågan återkom den lokala politiken efter ett tag för att diskutera hur man kunde skapa en bättre dialog mellan politiken och idrottsföreningarna. Det utvecklades så småningom till ‘Lidingö Idrottsråd’ med Curt som ordförande.

– Vi samlade, två gånger om året, alla Lidingös idrottsföreningar för att gradvis ta fram en gemensam syn för idrotten på Lidingö, en ‘Lidingöidrotten Vill’ och inför nästa kommunalval, 2014, skickade vi ut frågor till varje parti om deras syn på idrotten. Föreningarna gjorde en gemensam utvärdering av svaren, satte poäng, och informerade sen föreningarnas medlemmar om vad olika partier tyckte i idrottsfrågorna. De flesta partier hade helt klart stora luckor i sitt tänk om idrotten och bara ett parti hade ett idrottspolitiskt program värt namnet. När valet kom närmare ordnade vi också en idrottspolitisk debatt i Stadshuset. Den leddes av dåvarande Friidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson, berättar Curt och fortsätter:

– Under idrottsdebatten med partierna berättade Björn Ericsson för debattdeltagarna att han som landshövding varje år satte av en dag för att åka runt och hälsa på idrottsföreningarna, kanske ta en fika på deras kanslier och senare på kvällen bjöd han på middag på slottet. Björn frågade Lidingös politiker hur de gjorde för att visa lite kärlek till sina föreningsledare. Då var det svårt att inte le lite i mjugg, berättar Curt.

Inför valet 2018 var det betydligt fler partier på Lidingö som hade idrottsfrågor på sitt program.


Paneldebatt om Good Governance vid Europaförbundets höstkonferens. Fr.v. Alexander McLin, IAAF- expert i governance, Jean Gracia, vice ordförande EAA, och Curt Högberg. Foto: Privat

Under projektets gång råkade vi också se att vi tappat tio till 15 procent ytterligare av tonåringarna, utöver de 35 procenten som jag tidigare berättade om. Det är en försämring som i friidrottens fall har passerat i tysthet, men som sannolikt skulle skapa panik i andra organisationer.

Curt Högberg
En mer konkurrenskraftig organisation

Curt pratar ofta om svensk friidrott som en organisation, en helhet. Idrotten är en folkrörelse, det är inte fel säger Curt, men menar också att idag måste det också vara en organisationen som agerar modernt och professionellt, är konkurrenskraftig och förtjänar människors engagemang.

– Under de senaste två åren har jag lett ett projekt i Svenska Friidrottsförbundet om ‘Good Governance’, med uppdraget att göra en översyn av hur ‘governance’ och organisationen för svensk friidrott fungerar. Vi har varit några erfarna föreningsordföranden, experter från Handelshögskolan, forskare i ideellt ledarskap och RF:s jurist. Arbetet initierades från början av de problem som både friidrotten och fotbollen har haft i sina internationella förbund, IAAF och FIFA, och projektet har arbetat i en löpande dialog med Lars-Christer Olsson, ordförande i Elitfotbollen och vice ordförande i Fotbollsförbundet, och har följts löpande av RF, berättar Curt.

– Det har varit fantastiskt intressant att gräva lite djupare i de här frågorna. Projektet har definierat ett antal områden där svensk friidrott behöver utveckla sitt sätt att arbeta, inget konstigt, men sånt som gradvis skulle kunna göra oss mer moderna, utvecklingsbenägna och lite mer på tå för att förnya. Under projektets gång råkade vi också se att vi tappat tio till 15 procent ytterligare av tonåringarna, utöver de 35 procenten som jag tidigare berättade om. Det är en försämring som i friidrottens fall har passerat i tysthet, men som sannolikt skulle skapa panik i andra organisationer.

– Innan vi skrev den formella rapporten till Förbundsstyrelsen i höstas ägnade vi också två dygnslånga möten med ett 15-tal föreningsordföranden för att stämma av tankarna i rapporten. Det är ju där verksamheten finns. Hur ser dem på förslagen? Det finns en tydlig samsyn med förslagen från projektgruppen. Förslaget till Förbundsstyrelsen är helt enkelt att man borde skaffa sig en liten grupp med erfarna personer, av den typ som ingick i projektarbetet, till sin hjälp. Gruppen skulle lägga tid på att långsiktigt bearbeta och ge råd till styrelsen i den här typen av lite nyare och för idrotten ovana frågor, och se det som ett erbjudande om hjälp från erfarna personer att jobba ideellt inom ett nytt område, ett område där friidrotten till och med skulle kunna bli lite föregångare bland idrotterna. Nu är frågan Förbundsstyrelsen vill ha den hjälpen.

Curt berättar vidare att för cirka fyra fem år sedan beslöt Förbundets årsmöte om en ny verksamhetsinriktning, som många lade mycket tid på att ta fram. Nu har de där åren snart gått och Förbundet planerar att börja arbetet med att ta fram en ny verksamhetsinriktning, för nästa period. Det är inget fel med det, säger Curt, men samtidigt är han övertygad att den nya inriktningen inte kommer att vara så mycket annorlunda än den gamla:

– Den stora frågan borde vara hur vår organisation kan bli duktigare på att förverkliga verksamhetsinriktningen. Det har vi inte varit speciellt bra för den gamla inriktningen, och inte heller den verksamhetsinriktningen som föregick den som avslutas nu.

– Friidrotten har en jättepotential att utvecklas, men för att matcha nya krav och behov som finns i samhället så måste vi bli lite proffsigare och få mer att hända, säger Curt igen.


Curt Högberg har arbetat med att bygga upp en terrängkonferens i samband med Lidingöloppet. I höstas deltog 130 deltagare och Adam Ksczcot, mångfaldig Europamästare på 800 m och världsmästare inomhus, var huvudtalare. Foto: Deca Text&Bild
Utvecklar Lidingöloppets Cross Country Conference

Innan vi avslutar det här omfattande samtalet, där mycket kunskap men även åsikter och idéer finns samlade hos en enda person, hamnar diskussionen åter i Lidingöloppet och dess kölvatten. De senaste åren har Curt nämligen initierat och arbetat med att bygga upp en ‘terränglöpningskonferens’ – Cross Country Conference – i samband med Lidingöloppet.

– Konferensen genomförs i samarbete med Svenska Friidrottsförbundet och från början även Europeiska Friidrottsförbundet. Vi försöker lyfta och diskutera terränglöpningens betydelse, både som träningsform och som tävlingsform. Terränglöpningen är en nyttig basträning som många ägnar sig åt, men som riskerar att komma lite i skymundan när Road Running blivit ett allt större begrepp. Första året, 2017, hade vi skidåkaren Johan Olsson som en av gästtalarna. I höstas hade vi 130 deltagare och Adam Ksczcot, mångfaldig Europamästare på 800 m och världsmästare inomhus som huvudtalare och dessutom Helena Bergman/Jansson, orienteringsvärldsmästare, en av engelska förbundets tränare och organisatören av terräng-VM som gick nu i mars, avslutar Curt och uppmanar alla att hålla ögon och öron öppna inför 2019 års upplaga av terrängkonferensen på Lidingö.

Löparlivet är glad och stolt att ha möjlighet att presentera Curt Högbergs perspektiv på friidrott, ur flera olika perspektiv: från elitaktiv och coach till ledare och engagerad i svensk och internationell friidrott. Vi tackar Curt för att han delar med sig av sin fantastiska berättelse och engagemang som spänner över 50 år av friidrottshistoria. Stort tack Curt och lycka till med pågående och framtida uppdrag!

LÄS ÄVEN:
Del 1: 50 år i friidrottens tjänst: Curt Högberg – löparen och coachen
Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *