50 år i friidrottens tjänst: Curt Högberg – löparen och coachen

Curt Högberg, IFK Lidingö, har varit en del av friidrotten i över 50 år, och kan bidra med unika perspektiv av utvecklingen och berätta om spännande uppdrag och utmaningar för framtidens friidrott. Ta del av löparen, tränaren och föreningsmänniskan Curt Högbergs berättelse i en exposé av friidrottshistoria.

Curt Högberg inledde för över 50 år sedan sin långa karriär inom friidrotten. För sina förtjänster inom friidrotten tilldelades han den högsta utmärkelsen – guldmedalj – på Förbundsårsmötet i mars. Curt är nästintill unik för han kan förmedla många perspektiv inom friidrotten. Han har erfarenhet av att vara aktiv men också av att vara coach, ledare och tränare. Idag är han engagerad i utveckling av friidrott i linje med dagens krav från ungdomar och samhälle, för att stärka och utveckla organisationen för friidrott, både föreningar och förbund. Detta arbetar han med i såväl hemmaföreningen IFK Lidingö som i svenska friidrottsförbundet och på internationell nivå. I den första av två delar får vi möta Curt som löpare och coach.

Löparlivet ringer upp Curt, som svarar på första signalen. Vi har anpassat tiden för telefonsamtalet efter rådande ombytliga golfväder i Frankrike, där han befinner sig för stunden. Curt, som fyllde 77 år i februari, växte upp i Hallstahammar på 1940-talet. I den lilla bruksorten bodde drygt 6 000 invånare och Curt beskriver att idrotten var väldigt viktig för ortens invånare. I första hand var det bollsporter som dominerade, som på de flesta bruksorter vid den här tiden. Curts pappa å andra sidan satsade på att kvala in på en plats i simlandslaget inför OS i Amsterdam 1928, men blev sjuk och missade sitt livs mål.

– Till jag var 13 år höll jag på med allt, alla idrotter, som de flesta barn. Då fanns det knappt någon organiserad idrott för barn. Vi barn träffades och så spelade vi fotboll, tennis eller vad vi hittade på. Några tennisbanor hade vi som vi brukade spela på och jag var med någon gång i JDM i tennis och fick stryk, men mycket mer tävlingsidrott än så blev det inte under tonåren. Jag visste redan då att jag var spänstig och snabb jämfört med mina kompisar och det fanns friidrott i Hallstahammar men det var i praktiken bara friidrott för vuxna. Jag var dock väldigt intresserad och följde noga vad som hände men eftersom jag själv växte väldigt sent i tonåren blev det aldrig någon friidrott under tiden jag bodde kvar i Hallstahammar, berättar Curt.

Curt belönas med guldmedalj under Förbundsårsmötet i mars. Foto: Privat
INFO: Curt Högberg
Född: 1942
Bor: Lidingö
Klubb: IFK Lidingö
Distans: medel
Personliga rekord: 400 m 49.7 (-68), 800 m 1:50.3 (-69), 1500 m 3:52.9 (-69). Totalt sex segrar i Dagbladsstafetten och SM-placeringar 2, 3, 4, 5 och 6.
Meriter: två ordförandeperioder i IFK Lidingö, Svenska Friidrottsförbundets styrelse 12 år, Europeiska Friidrottsförbundets Club Experts Group 4 år, Europeiska Friidrottsförbundets Utvecklingskommitté 4 år, Riksidrottsförbundets valberedning 6 år.

Kan man börja med 400 m som 22-åring?

Det var först under studietiden i Uppsala, där Curt studerade till ingenjör, som han gradvis hittade till friidrotten.

– En studiekompis som ägnade sig lite åt tyngdlyftning släpade med mig några gånger för att styrketräna i tyngdlyftningsklubbens lokaler, som låg i källaren på skolan. Jag hängde ganska bra med honom och var stark i benen. Utan instruktion lade jag efter ett tag på 200 kg i benböj. Det var säkert inte bra egentligen, men jag hade haft en lätt stång hemma som jag körde benböj med då och då, berättar Curt.

En annan studiekompis tog med Curt till Studenternas IP där han fick låna ett par spikskor för att hoppa längd och tresteg. Resultatet blev trestegshopp på 13.3-13.4 meter utan förberedande träning eller instruktion.

– Jag förstod att det fanns något där, i hopp eller sprintorienterad löpning. När vi sprang trekilometersslingan i lumpen var jag inte särskilt bra, men när vi sprang kortare, 300 – 400 m, blev det något helt annat, konstaterar Curt.

Det var under den här tiden som Curt hittade vägen in till friidrotten tack vare stafettlöpningen. Det blev vårstafetten Slottsrundan med tre sträckor, ett arrangemang av Uppsala Studenter, som blev den första tävlingen för Curt. Studiekompisen Eje Blyberg, en etablerad 1500m-löpare, satte ihop ett lag med sig själv på sista slutsträckan, som var 900 m, Curt på den första kortare sträckan och kompisen med spikskorna, Gustaf Lindstedt, på andra sträckan. Gustaf blev för övrigt senare medlem i Riksidrottsnämnden, den högsta dömande enheten i svensk idrott, där han var verksam under många år.

– Min första sträcka var ungefär 400 m och gick från Flustret, en restaurang nedanför slottet som jag tror fortfarande finns kvar, och upp för den branta backen till Borggården. Jag gissar att det kan vara 20 till 25 meters höjdskillnad. Det kändes obegripligt brant upp till Borggården, i alla fall om man skulle springa snabbt, men tanken var ju att jag och Gustaf bara skulle försöka hänga med någorlunda på de två första kortare för att Eje skulle kunna rädda situationen på den längre sista sträckan. Det visade sig att när jag kom upp till Borggården var jag en bra bit före alla andra, åtminstone tio meter, och vårt lag ledde från start till mål. Gustaf brukar fortfarande skratta åt minnet att han såg en ensam löpare komma långt före de andra och att han inte såg mig eftersom han letade efter mig i slutet av klungan. Jag fick praktiskt taget dunka stafettpinnen i ryggen på honom för att han skulle fatta att det var jag som kom först, säger Curt och skrattar åt minnet.

Efter succén i stafetten såg Eje till att Curt fick vara med i Uppsala Studenters dagbladslag någon månad senare. Även Uppsala Studenter deltog på den tiden regelmässigt i Dagbladsstafetten, även om de inte tillhörde topplagen.

– Det var jättekul att vara med där och det var det som senare fick mig att våga steget att även tävla individuellt i friidrott, säger Curt.

Sommaren 1964 sommarjobbade Curt på IBM i Stockholm och han sökte, tillsammans med Gustaf, kontakt med Stockholms Studenter, som var en väldigt bra förening inom löpningen, och som bland annat hade vunnit Dagbladsstafetten tre år i rad 1961-63. Studenterna hade en omfattande löpverksamhet under ledning av den karismatiske Bosse Aggeborn.

– Bosse var fantastisk på att få med många och som pådrivare och tränare. Studenterna, precis som många andra större föreningar, hade minst två lag i Dagbladet, ibland fler, och aktiva på hög nivå. Per Knuts sprang till exempel semifinal på 800 m i OS i Rom 1960. Men framför allt hade man många i åldern 20 till 25 år som framför allt satsade på att ta en plats i Dagbladslagen och det blev ett mål även för mig, berättar Curt.

Den relativt långa vägen in i friidrotten gjorde att Curt var 22 år innan han faktiskt tävlade på riktigt, och det blev i Stockholms Studenters tävlingsdress sommaren 1964. I det första loppet på 400 m blev resultatet 52.7 med en förbättring redan i andra försöket på 400 m med tiden 51.9. På 100 m gjorde Curt 11.6.


Studenternas finallag på 4×400 meter i stafett-SM 1967. Foto: Privat
En löparkultur med medeldistans i centrum

När studierna fortsatte vid Umeå universitet fortsatte Curt att tävla för Stockholms Studenter och jobbade i Stockholm under somrarna. Föreningen var fortsatt ganska framgångsrik, förklarar Curt, och placerade sig bra i SM-stafetter och vann bland annat Dagbladsstafetten igen 1968 när man lyckades besegra favoriterna IFK Lidingö. Nu hade Studenterna en ny generation löpare i föreningen och Curt hade blivit en av de tongivande löparna.

– Föreningen hade en stor bredd på löpare. Vi hävdade oss bra i SM-stafetterna och var fem till sex stycken i laget som hävdade oss hyfsat bra på olika sträckor individuellt på SM. Fast statusen i löpning var annorlunda på den här tiden. Det var framför allt medeldistans, 800 till 1500 m, som gällde, möjligen upp till 5000 m och 10 000 m.

– Jag minns en av klubbkompisarna, Erik Bergkvist, som sa inför en helg att han skulle åka iväg och springa SM i maraton. Vi andra var väl inte så intresserade eller imponerade. När han kom tillbaka frågade vi pliktskyldigt hur det hade gått. Han berättade att han hade vunnit men vi andra var nog ändå inte alls så uppskattande som vi borde ha varit. Vi kände på något sätt, och det var säkert fel, att det bara var dem som inte riktigt kunde hävda sig på medeldistans som tävlade på maraton. Jag undrar om det var mer än ett femtiotal startande på SM i maraton då. Efter OS 1972 svängde det i och med att amerikanen Frank Shorter tog guld och fick hela USA att tycka att maraton var det häftigaste som fanns. Europa följde efter så småningom, berättar Curt.


Sprintträning med Amer el Samarai. Foto: Privat
Kan man bli bra som medeldistansare även om man börjar sent?

Curt började som sagt springa 100 och 400 m, men insåg ganska tidigt att han klarade även ett varv till i någorlunda fart, det vill säga 800 m. Året efter, 1965, gjorde Curt 51.3 på 400 m och 1:57 på 800 m. Efter att ha tappat ett år på grund av sjukdom men kommit igång igen, prövade han 1968 till och med 1500 m. Resultatet blev 3:54 i första försöket.

Den tidens medeldistansträning innehöll mycket hårda intervaller och tempo, och inte samma mängd utöver detta, något som blev allt mer populärt på 70-talet. Resultaten blev ju ändå ganska okej, konstaterar Curt, och lyfter fram att Ulf Högberg är den som fortfarande har gjort flest lopp under 3:40 på 1500 m.

Medeldistansträning under första halvan av 60-talet innehöll mycket hårda intervaller och tempo, och inte samma mängd som senare. Den kom gradvis under andra halvan av 60-talet, åren efter Tokyo-OS, och slog genom på allvar på 70-talet. Resultaten även med den ‘gamla’ träningen blev ju ändå ganska okej, konstaterar Curt, och lyfter fram att Ulf Högberg som redan med den gamla träningen gjorde en bit under 3:40 och är den som fortfarande har gjort flest lopp under 3:40 på 1500 m.

I Umeå fick träningen lite större fokus för Curt och träningsmängden ökade, även om det inte var tal om några stora mängder. Han tränade ungefär tre till fyra gånger i veckan men drogs med knäproblem, strulande benhinnor och lite annat smått och gott. Efter att ha kommit till rätta med en del problem och skador utökades träningsdosen till fyra eller fem gånger i veckan.

– Jag hade aldrig någon egen tränare. Det hade inte andra heller, men jag var nyfiken och försökte lära från olika håll, bland annat förstås från Bosse Aggeborn, som lärde ut mycket under somrarna när jag bodde i Stockholm. I Umeå träffade jag också Lasse Rydell som då var anställd tränare i Friidrottsförbundet och jobbade mycket med hopparna. Han lärde mig ett styrkeprogram som jag tror inte var helt vanligt bland löpare då. Det körde jag en gång i veckan under alla år. I programmet var det fokus på mage, rygg, vrister och vader. Passet började med att jag sprang tre km till Gamliavallen som uppvärmning, körde styrkepasset som tog en timme, körde tio backar vid Gamliavallen och joggade sen tillbaka hem tre km. Den träningen gjorde jag varje vecka under basträningen, i alla fall från oktober till april. I början hände det ofta att jag somnade direkt efter träningen utan att ha orkat byta kläder eller duscha, beskriver Curt.

– Jag försökte lyssna på så många som möjligt och tänkte en hel del på hur jag kunde förbättra min löpteknik. Några gånger när jag hade ont i benhinnor med mera passade jag på att träna ihop med sprintergängen. Jag kommer fortfarande ihåg när Amer El Samarai tog mig under sina vingars beskydd och försökte lära mig springa avslappnat. Amer var från Irak, hade studerat till civilingenjör i Moskva och sen av okänd anledning hamnat i Stockholm. Han hade sprungit 100 m på 10.3 och varit i final i asiatiska mästerskapen. Han sprang extremt avslappnat och försökte få mig att tänka på saker jag inte tänkt på i min egen löpning under alla de många stegringslopp vi sprang ihop. Det var kul och gav mycket, berättar Curt.


Kiprugut var förmodligen mest rädd för att bli skadad i regnet och kylan och tog det lugnt, men första 100 m satte han iväg i en enorm fart, och det vara bara jag som vågade följa. Sen lugnade han sig lite och jag kunde hänga med fram till sista 75 metrarna. Det var underbart att ligga tätt bakom honom och känna hur mjukt han sprang. Det kändes nästan som att springa bakom en katt. Det var en häftig upplevelse. Jag sprang på persnivå på de vattendränkta banorna.

Curt Högberg
Medeldistansträning i förändring

En förändring i den svenska löpträningen började ske efter 1964, när det blev mycket snack efter att Peter Snell vunnit både 800 m och 1500 m på OS i Tokyo 1964.

– Snell vägde 80 kg utan att vara lång och byggde mycket av sin löpning på styrka. Hans tränare Arthur Lydiard beskrev en träning på samma idéer som Ceruttys träning av Herb Elioth, som vann OS i Rom på 3:35. Träningen handlade mycket om mängd med ‘lagom och skön trötthet’ och bland annat en vårperiod med mycket styrkelöpning i backe. I slutet av 60-talet slog mängdträningen rot även i Sverige.

– Lidingöloppet som grundades 1965 startade utifrån träningsidén att alla svenska löpare behövde springa längre distanser. Det var och är ett kuperat lopp på 30 km på mjukt och varierat underlag. Det blev naturligt att alla svenska löpare, från 800 m-löpare och uppåt sprang Lidingöloppet. Alla sprang det och det var en del av grundträningen samtidigt som det var en kul och social grej, förklarar Curt.

Senare, några år in på 70-talet, ökade kilometervolymen mycket, även i Sverige för de flesta medeldistanslöpare. Till slut kanske för mycket, menar Curt, och berättar att han tror att Ulf Högberg i sin 1500 metersträningen ökade dosen till uppåt 20 mil i veckan. Idag är mer eller mindre alla medeldistanslöpares träning baserad på hög volym (lästips: Janne Bengtsson och Kalle Berglund om dubbeltröskel, eller intervjuerna med Hanna Hermansson och Lisa Havell som berättar om sina respektive träningsupplägg), fast kanske inte fullt så hög som den drevs upp på 70-talet.

– Efter mitt sjukdomsår kom jag igång igen 1967 och började få mer stabilitet i min träning. Jag gillade fortfarande inte de riktigt hårda intervallpassen, men hittade gradvis en lugnare typ av intervallträning, inspirerad av nyheterna från Lydiard och Bosse Aggeborn. Jag kortade vilan i mina 10×600 till 20-25 sekunder och ökade gradvis upp dem till 15×600. På sommaren kunde det även bli intervaller i form av 30×300, med 15 sekunder vila. Jag inbillar mig att de träningarna inte var så långt från dagens tröskelträning.

Det sista året i Umeå körde Curt distanspass på 16 km och kunde ibland ge sig i kast med en runda på 23 km.

– Jag hade kört en hel del backe från början, inte bara i styrkepasset. Det var bättre för knät jag hade problem med. Nu utvecklade jag det lite till, med ett standardpass med långa höga steg i en långsamt sluttande backe som jag tror mätte uppåt 300 meter. Jag fortsatte att jobba med min löpteknik. Fart- och tempopassen var också viktiga under våren och sommaren, till exempel 600-400-400-300-200 m. Ett annat pass jag gillade var 12×200 i tävlingsfart, cirka 26-27 sekunder, uppdelat i set om fyra och med 30 sekunders vila. Detta följt av 6x(10x60m) på gräs, i liknande fart. Det var ett härligt sommarpass, minns Curt.

Ett speciellt minne från den egna löparkarriären var att tävla mot världens bästa på 800 m som då var Wilson Kiprugut och som två månader senare överraskande förlorade OS-finalen i Mexiko (1968) och bara fick silver på 1:44.5. I loppet där Curt mötte Kiprugut gick i kyligt väder och på en vattendränkt bana i Dalsland.

– Kiprugut var förmodligen mest rädd för att bli skadad i regnet och kylan och tog det lugnt, men första 100 m satte han iväg i en enorm fart, och det vara bara jag som vågade följa. Sen lugnade han sig lite och jag kunde hänga med fram till sista 75 metrarna. Det var underbart att ligga tätt bakom honom och känna hur mjukt han sprang. Det kändes nästan som att springa bakom en katt. Det var en häftig upplevelse. Jag sprang på persnivå på den vattendränkta banorna, berättar Curt.

1968 var Curt väldigt stabil i sitt 800-meterslöpande och tog sig även till final på SM, som en av sex finalister.

– På den tiden var det säkert 60 till 70 deltagare på 800 m på SM. Första kvällen kördes både försök och semifinaler, med en timmes mellanrum. Det blev tungt för alla i finalen dagen därpå, men jag ledde i alla fall när upploppet började, säger Curt med ett skratt.

1969 hade Curt tränat närmare tre år efter sjukdomsåret och höjde sig ett tydligt snäpp, bland annat genom att sänkta sitt pers på 800 m med två sekunder till, nu till 1.50. Han tog bland annat en fjärdeplats på 800 m i en final där han hoppats på mycket mer.

– Jag hade nog chans till att vinna men vi var många om det och jag fick inte alls till det i finalen på grund av några taktiska misstag, berättar Curt.


Dött lopp med Kent Andersson i Eskilstuna, i augusti 1969, tid 1:50.3. “Varje gång jag träffade Kent så skojade jag och sa att dött lopp var det bästa jag kunde erbjuda. Kent hänvisade med ett leende till de måldomare som inte fanns. Dem satt Kent på första plats” säger Curt. Foto: Privat
Bosätter sig på Lidingö

Efter studierna bar det av till Lidingö, där Curt började arbeta på IBM:s laboratorium våren 1969. Han bosatte sig på Lidingö, bildade familj och första barnet kom 1970. Curt hade nu etablerat sig som en av de bättre medeldistanslöparna i Sverige och kände att det fanns en tydlig möjlighet att bli ordentligt mycket bättre.

– Jag var väl inte någon märkvärdig löpare egentligen. Inte alls på samma nivå som Ulf Högberg och Anders Gärderud. Samtidigt hade jag på bara några få år gjort en resa som jag aldrig kunnat drömma om. Och jag förstod att det fanns mer. EM 1971 kändes mycket realistiskt, till och med att försöka hävda sig lite, och det var förstås lockande.

I samband med bosättningen på Lidingö bytte Curt till IFK Lidingö med filosofin att det var enda möjligheten om han ville fortsätta några år till med löpträningen.

– IFK Lidingö var ju också en av de allra bästa löpklubbarna i landet. Fast det kändes konstigt att byta förening. Det var ju just Lidingö som jag i Dagbladsstafetten 1968 hade kämpat ned på 18:e sträckan. Den 18:e sträckan var den sista längre sträckan, 900 meter, där sista 150 metrarna gick svagt uppför. Det var egentligen fruktansvärt att komma till backen samtidigt som IFK Lidingös löpare och känna det ansvar man hade inför hela laget och alla som sprang bredvid och skrek. Jag tyckte jag var helt slut när vi kom till sista 150, men sprang tydligen ifrån Lidingö med sex sekunder. På kvällen mådde jag inte så bra under vår middag och fick bland annat huvudvärkstabletter av läkarkompisarna i laget. Senare fick jag höra att Lidingös löpare inte hade det bättre. Honom hade de skickat till akuten på kvällen, berättar Curt.

Den lagsegern, mot ett lag som egentligen bestod av bättre löpare än i Studenterna, menar Curt, var nog en av de största upplevelserna för de flesta i laget. Curt berättar vidare att segerlaget träffades förra året för att fira 50 år av händelsen.

– Jag lärde mycket i Studenterna, av Bosse Aggeborn och av alla kompisar. Om löpning och om mycket annat. Jag lärde om att bygga lagkänsla, skapa ansvarskänsla och få ut så mycket som möjligt av ett lag. Något det visade sig senare att jag kunde ta med med mig till IFK Lidingö, men det visste jag inte då. Kanske hade jag även nytta av det i mitt yrkesliv, säger Curt.

Hur smärtsamt det än var, så var det nödvändigt för Curt att lämna Studenterna för att fortsätta med löpningen.

– I och med att Bosse Aggeborn slutade och Hans Ahlin gick till Huddinge av liknande skäl som jag, så blev det tyvärr ett stort tapp det året för Studenterna.

Tränarrollen på 70-talet

I maj 1970 kände Curt att han redan då höjt sin löpning ett ganska stort steg ytterligare, men drog på sig infektion som tog sex veckor att läka ut, och satte stopp för den säsongen. Och till nästa år visade det sig att menisken behövde opereras.

– Tyvärr blev det egentligen inga säsonger på riktigt i Lidingö. Sjukdomar och skador satte stopp för det. Jag gled istället in i en tränarroll tillsammans med Martin Ellenberger, som var en tongivande löpare i klubben och gjorde 3:43 på 1500 m. När Tommy Holmestrand flyttade till Örebro tog vi hand om föreningens gemensamma träningar. På det sätt som tränarrollen då såg ut, säger Curt.

– Att vara tränare då, i alla fall i Studenterna och IFK Lidingö, handlade mer att erbjuda ett antal pass av olika typ varje vecka till alla som ville komma och träna. Sen handlade det också om att stimulera, ge personliga råd och så till framför allt de yngre, men knappast att skriva så många individuella program. Vi var med och sprang själva i alla pass, förklarar Curt.

Under sin period som tränare och coach hade Curt hand om många framgångsrika adepter, bland andra Claes Lagercrantz och Jonas Eriksson som bland annat kom etta och tvåa på JSM under de åren och som juniorer gjorde 3:50 respektive 3:48 (senare 3:48 respektive 3:43). Jonas gick senare till Turebergs FK där han sprang under 14 minuter på 5 000 m (13:56.63 år 1979). En annan adept var Örjan Blomquist, som vann Vasaloppet ihop med sin bror Anders Blomquist 1988. Ytterligare en adept var Jacob Hård, numera känd som sportjournalist och expertkommentator i friidrott och skidor (tillsammans med Anders Blomquist).

– Jag kommer ihåg att jag blev förvånad när Claes Lagercrantz var med i junior-EM och i en radiointervju nämnde mig som sin tränare. Jag hade inte riktigt tänkt på min roll som hans tränare. Jag hade försökt hjälpa till och komma med goda råd, tyckte jag, men det vara ju kul att Claes tydligen såg att jag bidragit.

– Dessutom blev det naturligt att jag blev någon sorts ”spelande tränare” i Lidingös Dagbladslag de följande åren. Även om jag lagt av så fortsatte jag att träna några gånger i veckan i samband med de träningar jag ledde och efter lite extra fuskträning månaderna före Dagbladsstafetten sprang jag bara den tävlingen fem sex år, efter det att jag hade slutat. Jag placerade mig själv på den 900 meterssträcka där jag en gång sprungit ifrån Lidingö, men nu åt andra hållet, nedför. Det var lättare och något jag klarade bra med min numera ganska bra löpteknik. Jag tror aldrig jag fick stryk av någon på den sträckan och det blev några häftiga segrar med unga Lidingölag, fast nu i en kaptensroll. Men jag vet inte om det slog segern 1968 med Studenterna, säger Curt med eftertanke.


Lika mycket som att Dagbladsstafetten stimulerade fler att hålla på, var det många aktiva som på så sätt växte in i bredare ledarroller i föreningarna. Jag tycker mig ha sett samma mönster i många ‘Dagbladsklubbar’. Det är en stor förlust för svensk friidrott att Dagbladsstafetten försvann. I Dagbladet behövdes alla; sprinters, medel- och långdistansare och hoppare. Till och med kastare var med och sprang. I och med att Dagbladsstafetten försvann ‘behövs’ inte breddaktiva på samma sätt i föreningarna. Man kan ju vara hur viktig som helst i ett gäng även om man inte är bäst.

Curt Högberg
Dagbladsstafettens betydelse för svensk löpning
Dagbladsstafetten 1970.
Foto: Privat

Återigen landar samtalet i Dagbladsstafetten och den numera nedlagda tävlingen som startades och vanns av Fredrikshofs FIF 1913. Curt har beskrivit hur det var Dagbladet som fick honom att börja tävla i löpning i Stockholms Studenter och hur han på slutet var ”spelande tränare” i IFK Lidingö.

– Dagbladet hade från början 25-30 man i varje lag, senare under många år 20 i varje lag. På 70-talet tillkom damtävlingen med åtta i varje lag Att vinna Dagbladet var lite som att vinna högsta ligan i löpning, säger Curt.

Curt menar att Dagbladsstafetten inte bara varit viktig för föreningarnas sammanhållning och laganda utan att det är ur just tävlingar som Dagbladsstafetten som nya kunnat komma in i friidrotten även senare i livet och i vuxen ålder, och där ledare och coacher har vuxit fram.

– Lika mycket som att Dagbladsstafetten stimulerade fler att hålla på, var det många aktiva som på så sätt växte in i bredare ledarroller i föreningarna. Jag tycker mig ha sett samma mönster i många ‘Dagbladsklubbar’. Det är en stor förlust för svensk friidrott att Dagbladsstafetten försvann. I Dagbladet behövdes alla; sprinters, medel- och långdistansare och hoppare. Till och med kastare var med och sprang. I och med att Dagbladsstafetten försvann ‘behövs’ inte breddaktiva på samma sätt i föreningarna. Man kan ju vara hur viktig som helst i ett gäng även om man inte är bäst, konstaterar Curt.

Karriärutveckling i Paris

Mellan åren 1978 till 1981 bodde Curt i Paris för att arbeta på IBM:s Europahuvudkontor, något som var nödvändigt för den fortsätta karriären. Samtidigt passade han på att träna med den lokala klubben i Paris ibland på söndagarna, en ganska liten klubb men med flera talangfulla och lovande löpare, bland annat 21-åringen Philippe LeGrand som redan då gjorde 28:26 på 10 000 m. Eftersom klubben fick poäng i ett rankingsystem mellan klubbar i Frankrike ville klubben att Curt skulle försöka springa 800 under 2 minuter. Curt vägrade länge men under en sommarmånad när familjen var hemma i Sverige åkte han trots allt till den resultattävling som arrangerades varje vecka.

– Första gången var andra varvet en fruktansvärd upplevelse, efter att inte han sprungit 800 meter på bana på sju – åtta år. Jag sprang på 2:01.5, men klubben gav sig inte utan övertalade mig att försöka nästa onsdag igen. Det gällde ju trots allt klubbens poäng. Jag åkte dit ytterligare en gång och nu blev tiden 2:00.00. Jag var lite sur då, men så här i efterhand kanske det inte var så tokigt. Jag var ju trots allt 38 eller 39 år vid det här laget, säger Curt. (red anm: 2018 var det endast en svensk löpare i M35 som sprungit på 2:01 på 800 m, André Mohalland, LK Roslagen, sprang på 2:01.18 och näst bästa tid var 2:03.29 och gjordes av Tesfaldet Negash, Brännans IF).

Efter de tre åren i Paris flyttade Curt tillbaka till Lidingö 1981.

– Jag var faktiskt med två år till i Lidingös Dagbladslag, efter det att jag flyttat hem, berättar Curt. Den kändes som att den nya unga lagledningen, som hade sprungit i ‘mina’ lag sex sju år tidigare, hade alldeles för stort förtroende för min kapacitet. Det fick bli i en mer undanskymd roll.

Det dröjde dock ett par år innan han landade i styrelseuppdrag och arbete för att utveckla, utmana och förändra friidrotten. Dessa perspektiv kommer att presenters i nästa del om Curt Högberg, som publiceras inom kort på Löparlivet.

LÄS ÄVEN:
Del 2: 50 år i friidrottens tjänst – Curt Högberg om friidrottens utmaningar och möjligheter
Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *