Carolina Wikström – snabbt genombrott som elitlöpare

Hon har ställt in siktet på långdistans, framför allt maraton. Det var bara ett år sedan hon bestämde sig för att satsa på löpning och har under 2019 blivit femma på SM i halvmaraton och fyra på SM i maraton. Löparlivet träffar Carolina Wikström, LK Roslagen, som berättar om att vinna Hässelbyloppet och om sin väg mot Frankfurt marathon.

Text: Jessica Österberg, Löparlivet

Foto: DECA Text&Bild

En nästan nyfrälst löpare finner Löparlivet i Uppsalastudenten Carolina Wikström, som studerar till läkare. För drygt ett år sedan valde hon att satsat på löpning och minst sagt kan man säga att löparkarriären har gått spikrakt uppför, men med några mindre farthinder längs vägen. Att hon vid 25 års ålder skulle komma att satsa på löpning var inte självklart även om löpning som motion alltid har varit en del av hennes liv.

– Jogging har varit en bra motionsform som jag började med på gymnasiet och som jag har tyckt varit kul några dagar i veckan. Min mamma har alltid varit en aktiv motionär och vi har sprungit lopp tillsammans, på motionsnivå, berättar Carolina.

Sedan kom utmaningen! I samband med en backpackingresa hösten 2017 började Carolina och hennes mamma prata om en rejäl utmaning våren 2018: att springa Stockholm marathon. Våren 2018 lånade Carolina en löparbok av en god vän och följde dess träningsschema på 16 veckor.

– Det var första gången jag tränade strukturerat och körde mer kvalitet än jag gjort tidigare. Innan körde jag intervaller en gång i veckan med andra läkarstudenter, Läkarjoggen. Träningen gick bra och maran gick mycket bättre än väntat. Mitt mål var att springa på 3:30 men jag kom i mål på 3:11, säger Carolina som är inne på sitt sista år, av 5,5 års studier till läkare vid Uppsala universitet, och tar examen 2020.

INFO: Carolina Wikström
Född: 1993
Bor: Uppsala
Klubb: LK Roslagen
Tränare: Christian Mundt
Distans: lång
Personliga rekord: 10 000m 38:36 (-18), 10 km 34:41 (-19) halvmaraton 1:15.49 (-19), maraton 2:43.05 (-19)
Foto: Privat

På SM-milen 2018 sprang jag precis under 40 minuter och tänkte att nu kan jag dö lycklig. Sedan sprang jag Midnattsloppet i augusti på 38 minuter. Det var ett kvitto på att det hände grejer.

Carolina Wikström

Under 40 min: ”Nu kan jag dö lycklig”

Efter Stockholm marathon 2018 tog Carolina kontakt med LK Roslagen (läs ett av Löparlivets tidigare reportage om LK Roslagen här), eftersom den strukturerade träningen hade gett avtryck, den inneboende funderingen om coaching faktiskt kan utveckla henne ytterligare och med ambition att ge löpningen en chans, lite mer seriöst, under det kommande halvåret.

– Jag googlade lite och hittade LK Roslagen som hade träningar i Uppsala, vilket passade mig bra. Owe Ahlström blev min coach hösten 2018, efter att jag jobbat i Lofoten under sommaren, och han var väldigt motiverande, gav mycket tips och inspiration, berättar Carolina.

Inför Stockholm marathon hade volymen ökat till cirka åtta mil per vecka efter att de tidigare åren haft ett snitt på tre till fyra mil i veckan med maxtoppar på sex mil. Nu följde träningen Owes filosofi, berättar Carolina vidare, vilket gjorde att volymen stegrades och träningspassen ändrade karaktär samtidigt som dubbla träningspass introducerades vissa dagar:

– Träningsfilosofin grundade sig på 200-m intervaller och snabba distanspass, och tempopass. Jag brukade springa 200-m intervallerna på tisdagar och torsdagar, ett tempopass på onsdagar som låg ungefär under tröskel – vilket då motsvarade cirka 4:00-tempo – samt ett långpass på 20 till 25 km. Distanspassen sprang jag i 4:20-tempo.

Träningen gav snabbt resultat och nu trodde Carolina att hennes gräns var nådd, åtminstone den drömgräns hon hade sett framför sig en längre tid.

– På SM-milen 2018 sprang jag precis under 40 minuter och tänkte att nu kan jag dö lycklig. Sedan sprang jag Midnattsloppet i augusti på 38 minuter. Det var ett kvitto på att det hände grejer, säger Carolina som nu började snegla på Valencia marathon i december för att slå tiden från Stockholm.

Foto: Privat

En svårslagen känsla

Valencia marathon närmade sig och träningsupplägget var detsamma. Den stora skillnaden var nu att onsdagspasset med snabbare distans som också ökade i längd, till mellan 15 och 20 km, samt att Carolina sprang passet så snabbt hon klarade av. Intervallpassen på tisdagar och torsdagar innehöll 200-m intervaller, vanligtvis 30 stycken på cirka 35 sekunder med vila tills pulsen sjunkit tillräckligt eller max 1,5 minut, och ett långpass som kunde vara upp till 30 km. Veckan innehöll även en vilodag och veckovolymen gick upp emot tio mil. När Valencia marathon närmade sig var Carolina beredd och målet var att springa under de magiska tre timmarna.

– Valencia är svår att slå i känsla. Jag gick förmodligen ut för lätt och jag mådde väldigt bra under hela loppet. Jag var helt lyrisk och log hela sista milen. Jag kände att jag lätt kunde hålla strax under fyraminuterstempo per kilometer, även om jag var orolig i början kände jag så småningom att ”jag håller”. Det gav en kick, en speciell känsla, berättar Carolina som gick i mål på 2:46.04.

– I målområdet ringde mamma och grattade. Jag var överväldigad av att jag hade klarat det och mamma sa att det kan vara svårt att slå den tiden på Stockholm marathon. Där och då blev det nästa mål, att springa snabbare i Stockholm, säger Carolina och skrattar lite åt minnet men berättar även att Barcelona halvmarathon blev nästa fokus.

Foto: Privat

Att springa kortare var en helt annan känsla i trötthet. Jag hade tänkt springa inne-SM men blev sjuk. Det var ändå kul att testa inomhustävling men framför allt få möjlighet att träna olika kvaliteter. Inför Barcelona hade jag sett att utvecklingen gick framåt, framför allt på onsdagspassen där jag sprang 15 km så snabbt jag kunde. Målet var 1:18 i Barcelona men för mig själv satte jag upp målet 1:17, vilket jag satsade på och tänkte att det får bära eller brista. Jag höll precis tempot och passerade milen på perset 35:40. Jag var väldigt trött men körde på och på upploppet såg jag klockan och att jag skulle klara det om jag kutade allt jag kunde. Det var en härlig känsla.

Carolina Wikström

På väg mot Sverigeeliten

En stor styrka hos Carolina har varit hennes snabba återhämtning, något som har gjort att hon kan tävla mycket och ofta:

– Jag är glad att jag har förmågan att återhämta mig snabbt. Det är kul eftersom tävlingarna är en stor del i det jag tycker är roligt med löpningen. Efter Valencia tränade jag normalt efter två veckor, säger Carolina.

Under inomhussäsongen 2019 blev det ett lopp på 3000 m med resultatet 9:54.78, därefter låg all fokus mot Barcelona.

– Att springa kortare var en helt annan känsla i trötthet. Jag hade tänkt springa inne-SM men blev sjuk. Det var ändå kul att testa inomhustävling men framför allt få möjlighet att träna olika kvaliteter. Inför Barcelona hade jag sett att utvecklingen gick framåt, framför allt på onsdagspassen där jag sprang 15 km så snabbt jag kunde. Målet var 1:18 i Barcelona men för mig själv satte jag upp målet 1:17, vilket jag satsade på och tänkte att det får bära eller brista. Jag höll precis tempot och passerade milen på perset 35:40. Jag var väldigt trött men körde på och på upploppet såg jag klockan och att jag skulle klara det om jag kutade allt jag kunde. Det var en härlig känsla, säger Carolina som passerade mållinjen på 1:16.44.

Nu hade Carolina på allvar presenterat sig i Sverigeeliten och när hon dessutom valde att ge Göteborgsvarvet, tillika SM i halvmarathon, en chans tog hon sig i mål på 1:17.06 och SM-fyra efter meriterade Charlotta Fougberg/Ullevi FK, Hanna Lindholm/Huddinge AIS och Cecilia Norrbom/Spårvägens FK.

– Jag tänkte att det skulle vara bra med en halvmara som genomkörare innan Stockholm marathon. Det var lite tajt till Stockholm, bara två veckor men samtidigt en SM-tävling, och insåg att jag kanske fick sänka ambitionsnivån något till Stockholm. Inför Göteborgsvarvet var jag osäker på formen men det gick bättre än väntat. Jag hittade en kille som jag sprang tillsammans med och vi peppade varandra. På Avenyn var det oerhört häftigt och jag visste inte då att jag låg väldigt nära mitt pers från Barcelona. Jag var väldigt glad men lite förargad över att jag inte hade klämt ut några sekunder till, men samtidigt var inte det så viktigt.

Även Stockholm marathon gick enligt planen och där hittade Carolina sällskap i Ellen Persson, Högby IF, och de peppade varandra.

– I de flesta lopp hittar jag någon att snacka med och där vi hjälps åt att peppa varandra. Det är väldigt fint och jag gillar det. Jag får känslan av att vi gör det tillsammans och hjälper varann att få ut sitt max för dagen. Det kommer kanske från tiden då jag sprang lopp tillsammans med mamma, reflekterar Carolina som tog sig i mål som SM-femma på maran med nya personbästat 2:43.05.

SM-fyra på Göteborgsvarvet 2019. Foto: Deca Text&BIld

En av mina styrkor har varit mitt pannben men jag hade börjat avbryta pass och funderade om jag hade blivit mentalt svag med hjärndemoner som inte gav med sig. Det kändes också som att konditionen hade blivit sämre och jag fick lättare mjölksyra. Under Midnattsloppet hade jag mjölksyra i hela vaderna, något som jag inte haft tidigare. Jag kände att något var fel och tog några prover. Det visade att jag hade järnbrist och fick järndropp. Efter det la vi in helvila i två veckor, något som jag inte gjort sedan jag började satsa. Efter ett par veckor gick det lättare och jag sprang Köpenhamn halvmarathon i september.

Carolina Wikström

Farthinder längs vägen

Efter Stockholm marathon kom Carolina i kontakt med tränaren Christian Mundt (läs mer om Christians träning i en tidigare av Löparlivets artiklar):

– Jag kände att jag ville fortsätta satsa på löpning och kände att det var viktigt att få så mycket hjälp som möjligt med träningen och det som berör träningen eftersom jag kombinerar löpningen med heltidsstudier. Christian satt inne på mycket kunskap, inte bara träningsscheman utan även lämpliga lopp och annan planering. Efter ett möte bestämde vi oss för att testa ett samarbete.

Det som också hände efter maran var det som inte fick hända, löparknä:

– Jag var väldigt motiverad att börja köra enligt Christians träningsfilosofi men fick löparknä precis innan. Jag hade aldrig varit skadad innan och jag blev ganska förvånad när det plötsligt gjorde ont efter jag hade sprungit ett distanspass. Det kom och gick men blev hela tiden sämre. Några gånger gjorde det så ont att min pojkvän fick komma och hämta mig med bil. Christian kopplade ihop mig med en kiropraktor och det blev rehab och alternativträning i cirka två månader. Sedan kunde jag långsamt börja springa som vanligt igen.

När träningen började rulla igång igen upplevde Carolina att något inte kändes rätt. Träningen gick dåligt och hon kämpade sig igenom Midnattsloppet i augusti:

– En av mina styrkor har varit mitt pannben men jag hade börjat avbryta pass och funderade om jag hade blivit mentalt svag med hjärndemoner som inte gav med sig. Det kändes också som att konditionen hade blivit sämre och jag fick lättare mjölksyra. Under Midnattsloppet hade jag mjölksyra i hela vaderna, något som jag inte haft tidigare. Jag kände att något var fel och tog några prover. Det visade att jag hade järnbrist och fick järndropp. Efter det la vi in helvila i två veckor, något som jag inte gjort sedan jag började satsa. Efter ett par veckor gick det lättare och jag sprang Köpenhamn halvmarathon i september, berättar Carolina som sprang i mål på det prydliga nya perset 1:15.49.

Stockholm marathon 2019 där Carolina blev SM-femma. Foto: Löparlivet

Lärdomar och drivkrafter

Lärdomen efter löparknä och järnbristanemi med påföljande motivationsbrist gav Carolina samtidigt ett uppvaknande, att inte ta löpningen för given:

– Sommaren var en prövning men det var nästan värt det eftersom jag inte tar löpningen för given på samma sätt nu. Det är kul på ett annat sätt nu och hela tiden känna att kroppen blir starkare och jag utvecklas. Alla pass går inte som jag vill men jag kan genomföra dem. På Köpenhamn halvmaraton höll jag samma tempo som jag klarat av att hålla i fyraminutersintervaller under sommaren.

En stor del av löpningens charm menar Carolina är att kunna addera träningen i sin vardag som skapar ett nytt fokus i livet:

– När jag började satsa kände jag att jag hade kommit till en punkt i livet då jag saknade något, och hade lite långtråkigt. Med löpningen har jag ett annat fokus och mål än bara skolan. Att känna att jag utvecklas hela tiden är en stark drivkraft. Jag har alltid känt att jag mår bra av löpningen och efter ett löppass. Min pojkvän brukar säga till mig att sticka ut och springa om jag är på dåligt humör, säger Carolina och skrattar.

En annan stor vinning med att numera ha löpningen i sitt liv menar Carolina är att fokus inte bara blir på studierna, eller vice versa:

– Om det går dåligt på ett pass är det inte hela världen, eller om jag har en dålig dag i skolan. Löpningen och skolan kompletterar varandra på det sättet och den ena tar bort fokus från den andra.

Frankfurt ska bli kul. Jag har inget att förlora oavsett hur det går. Jag siktar under 2:40 men samtidigt vill jag inte låsa mig vid något tempo utan köra på känsla.

Carolina Wikström

Vinst i Hässelbyloppet på väg mot Frankfurt

Efter att Carolina kommit tillrätta med löparknä och järnbrist har framgångarna hopats, och inte bara Köpenhamn halvmaraton. Hässelbyloppet blev ytterligare en framgång på vägen mot Frankfurt marathon, där Carolina sprang i mål som segrare:

– Jag valde bort Terräng-SM och var sugen på att få till en bra tid på 10 km. För ett år sedan var drömgränsen 40 minuter och nu siktade jag på sub 35, eftersom jag sprang på 35:30 i Köpenhamn på halvmaran. Jag startade under 3:30-tempo och tänkte hålla det så länge det gick, och det gick ju bra. Det var kul att dessutom vinna, säger Carolina som vann Hässelbyloppet på 34:41.

Nästa mål är Frankfurt marathon där målet är att nå under 2:40:

– Frankfurt ska bli kul. Jag har inget att förlora oavsett hur det går. Jag siktar under 2:40 men samtidigt vill jag inte låsa mig vid något tempo utan köra på känsla, säger Carolina.

Hur det kommer att gå i Frankfurt för denna framgångsrika ”nya” löpare återstår att se men hennes drömmar inom sin löparkarriär är inte solklar:

– Att satsa på det här sättet är fortfarande väldigt nytt och jag har inte riktigt hunnit bestämma vad fokuset ska bli i framtiden. Jag vill fortsätta testa lite olika lopp och distanser. Jag tänker att om jag tröttnar på att springa platt och snabbt skulle det vara häftigt att testa springa en fjällmara eftersom jag älskar att vara i bergen, avslutar Carolina.

Löparlivet tackar för en inspirerande pratstund och önskar Carolina stort lycka till i Frankfurt och på framtida tävlingar!

Dela artikeln:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *